Filmdelta.se

Trots att jag har lite svårt för Drew Barrymore och trots att jag inte alls är lika imponerad av hennes insats som jag förstått att många andra är. Trots detta så tycker jag att det här är en mycket trivsam film. För en tid sedan skrev jag om vad trött jag var på Steve Zahn, men här är han inte så hysterisk utan passar utmärkt som nerknarkad loser. Trots allt handlar filmen om kärlek och framåtsträvan och de varma ögonblicken mellan mor och son tycker jag är rörande.

Jag fick intryck av att denna film visar på en situation som är ganska vanlig i USA, även idag. Drew Barrymore spelar med en bra inlevelse och kan ge uttryck för sin rolls olika faser under dom år som filmen utspelar sig. Jag tycker att regissören lyckats få alla sina skådespelare att agera med en stor naturlighet och värme.

Lite besviken gjorde mig denna film. Det sägs att Bev är tokig i killar, men det var inte många sådana relationer som fanns med i filmen. Dessutom tycker jag att Drew Barrymore spelar över som kylslagen, visserligen ung, mor och inte ger hon intrycket av att vara en speciellt intelligent tjej trots att hon ska föreställas vara det.

Jag tyckte mycket om den här filmen som var både rörande och otäck om den bortskämda och självcentrerade unga flickan som "råkar i olycka" vid 15-års ålder under 60-talet och därför tvingas avbryta sina framtidsdrömmar. Mycket trovärdigt och realistiskt framställs här hennes förhållande till de personer som står henne nära - pappan, väninnan, maken och sist men inte minst sonen. Hon är och förblir en självupptagen tonåring som aldrig blir riktigt vuxen. Utomordentliga rolltolkningar görs här av samtliga skådespelare. Framför allt tycker jag om Steve Zahns tolkning av den flummige, mindre begåvade och ansvarslöse, men ändå mycket varmhjärtade maken. Den här filmen rekommenderar jag!

Beverly blir av misstag mamma vid 15 års ålder och måste gifta sig med barnets far som inte kan ta något ansvar i livet. Beverly är i många fall inte den bästa mamman och skyller mycket av sina misslyckanden på sonen. Filmen är smått underhållande, men jag tycker ändå att det är något som saknas. Den är baserad på en verklig historia, men den känns inte riktigt äkta. En film av det här slaget brukar jag finna mer gripande.

Jag har sett en hel del filmer med Drew Barrymore men det här var nog den bästa. Hon spelar mycket övertygande. Filmen är varm och engagerande med ambition att hitta sympatiska drag även hos den värsta busen - kanske vill filmen visa att människor inte alltid är det de bär på sig utan det de bär inom sig. En tjej-film men ändå inte.

Verklighetstroget drama om ung kvinna med drömmar om att studera vidare, men som istället blir gravig och gifter sig med slashas. Jag tycker man fått med mer saker än man kan tro vid första ögonkastet, men man får dock läsa lite mellan raderna och själv försöka tänka ut vad som händer mellan alla tidsluckor, för ibland känns det som att de missat att belysa det väsentliga. Man hittar flera dimensioner i berättelsen i form av tre generationers syn på saker och ting och även om filmen knappast gör en djupdykning i känslor och relationer, är den ändå väldigt intressant och har hög igenkänningsfaktor. Barrymore i huvudrollen är charmig och lika blek som alltid, men hennes karaktärs utveckling är svår att följa. Samma gäller sonen, spelad av Garcia som äldre, som jag gärna hade sett mer utav. Pojkarna i mitt liv är långt ifrån sentimental, knappt rörande överhuvudtaget, och den saknar tyvärr något drivande i handlingen, vilket är trist. Dessutom ger den väl knappast något bestående intryck, men personligen känner jag igen mig så mycket att det hela känns väldigt givande ändå. Jag kommer dock inte se om den, utan försöker minnas de fina stunderna istället.