Journalisten Joe Mitchell möter bohemen Joe Gould i 1940-talets New York. Gould är en välkänd figur i Greenwich Village där han går omkring och tigger drinkar. I intervjun berättar han om sitt livsverk, boken, som han håller på att skriva. De håller kontakt ända till Gould dör 1964 och då berättar Mitchell hans hemlighet.
Filmen på TV
SVT22005-07-30
SVT12004-07-04
Tipsa en kompis
Joe Goulds hemlighet (2000)
| Begagnade filmer till salu på filmboden.se | ||||
|---|---|---|---|---|
35 kr Catherines dröm - Memories of MidnightDVD i frösön |
25 kr AlexanderDVD i norsborg |
49 kr TubeDVD i gävle | ||
Fakta om filmen
Originaltitel
Joe Gould's Secret
Logga in för att se fler titlar
Land, år, längd
USA år 2000, 104 min
Kategori
Drama
Regissör
Stanley Tucci
Manus
Howard A. Rodman
Skådespelare
Ian Holm - Joe Gould
Stanley Tucci - Joe Mitchell
Patricia Clarkson - Vivian Marquie
Hope Davis - Therese Mitchell
Steve Martin - Charlie Duell
Susan Sarandon - Alice Neel
Logga in för att se fler skådespelare
Inspelnings info
WS F - Dolby SR
Festivaler
Sundance 2000
Produktions info
Ellen Lewis - CASTING
Kathleen Chopin - CASTING
Maryse Alberti - FOTO
Joseph Mitchell - Författare
Suzy Elmiger - Klippning
Juliet Polcsa - Kostym
Logga in för att se fler ur produktionen
Senast ändrad
2005-07-31
Tittarpanelens Omdömen
2005-07-31 22:35 Betyg: 2
Lågmält och väldigt blekt drama om en journalist i 40-talets New York som av en slump träffar en udda författare som förblir filmens mittpunkt. Ian Holm är helt fantastisk i sin roll som denne excentriske och ovårdade man som tigger pengar av folk och skryter om sitt enorma verk bestående av människors samtal. Folks konversationer med varandra är ju det som egentligen format historien och förändrat världen till det den är. Holm bär faktiskt hela filmen och dess skavanker på egen hand, då Tucci bara bidrar med både fattig regi och en intetsägande rolltolkning. Drygt efter halva filmen tröttnar jag dessutom rätt så rejält på hela konceptet och titelns avslöjande om att det finns en hemlighet med i leken blir mot slutet bara en besvikelse, så tålamodet är många gånger nära att brista. Dock gör det aldrig det och bohemens märkliga pladder är rätt charmigt att lyssna på trots allt, så mitt klagande får sitt slut här. Bestående intryck kan man dock glömma. Joe Goulds hemliget glömmer man snabbare än en fluga i juli.
