Det är möjligt att Lizzie under alla omständigheter hade varit dömd till depression, men med tanke på hur hennes familjeförhållande sett ut så var det definitivt ofrånkomligt. En kedjerökande, neurotisk och självupptagen mor fick ensam ta hand om henne sedan hennes far - som om möjligt är ännu mer självupptagen - tidigt övergav familjen. Hoppet tänds dock när Lizzie, som drömmer om en journalistkarriär, får ett stipendium till Harvard. Hon blir snabbt populär på skolan, blir bästa vän min sin rumskamrat Ruby, hittar den perfekte pojkvännen och blir erbjuden ett frilansjobb för Rolling Stone Magazine. Men istället för att glädjas åt sina framgångar förvandlas Lizzie till en gnällig, självupptagen bitch som av rädsla för att bli utstött själv stöter bort sina vänner. Samtidigt slår depressionen till med full kraft och hon drabbas av skrivkramp. "Räddningen" heter Prozac.
