Filmdelta.se

Mycket tack vare Spacey som är underbar i rollen är det här ett mycket speciellt drama. På sätt och vis är den mycket annorlunda, men på andra sätt inte ny alls. Klassiskt om en man på ett mentalsjukhus som hjälper sina medpatienter bara genom att vara sig själv.

Direkt efter filmen så kände jag att den var så där och tänkte ge den en 3:a i betyg. Men som tur var fick jag inte tid att skriva detta omdöme samma dag. Och nu när det gått några dagar så har filmen vuxit och jag går ganska ofta tillbaka till den och minns lugnet som Kevin Spacey sprider i sin roll. Den väcker en hel del tankar om hur visa människor lyckas få oss andra att njuta mer av livet och få oss att inte tappa hoppet om framtiden. Varför finns den kraften bara hos vissa? Spelet mellan Spacey och Bridges är välnyanserat och min nyfikenhet väcks konstant under deras möten.

Jag tyckte inte att detta var särskilt bra eller underhållande. Snarare trist och långdraget. Kevin Spacey i all ära men det räcker inte för att jag ska göra så mycket mer än gäspa. Filmer som anspelar på det abnormala och försöker vara smarta lyckas väldigt sällan. Detta är ett bra exempel på en total störtdykning.

Jeff Bridges och Kevin Spacey är vinnarna i den här historien som studsar mellan verklighet och fantasi. Trevlig och varm historia och väl värd att se.

Välspelat, visuellt expressivt science fiction-drama som dock tyngs av lite väl stora pretentioner och som lånar lite för mycket från andra, bättre filmer som American Beauty och Gökboet för att kunna tas på allvar.
Extramaterial: fotografier från bakom kameran av Jeff Bridges, som är en begåvad amatörfotograf också, ett alternativt slut som egentligen är en variant av det existerande, en dokumentär om inspelningen och en jämförelse med storyboards och kommentarer av brittiske regissören Iain Softley.

K-Pax börjar spännande och fångar mitt intresse ganska omgående, men blir både segare och tråkigare ju längre man ser på den. Frågan man sitter och följer under hela filmens gång är om Spacey verkligen kommer från planeten K-Pax eller om han är psykiskt sjuk och jag känner att jag verkligen inte får något tillfredsställande svar på den frågan. Jag sitter bara riktigt besviken och hänger läpp när eftertexterna börjar rulla och känner mig blåst på konfekten som verkade helt garanterad. Skådespelarna försöker verkligen så gått det går med att lyfta upp filmen, men tyvärr lyckas de inte riktigt beroende på ett riktigt trist manus och en spänning som slarvas bort redan halvvägs. Men det hinner tack och lov aldrig bli dåligt. Och fortfarande ska jorden vara helt efterbliven jämfört med den gästande civilisationen. Snälla, vart har fantasin tagit vägen?