Filmdelta.se

Jag ska inte låtsas som om den här filmen inte berörde mig - för det gjorde den verkligen. Det är dock ämnet i sig som är skrämmande och som gör mig illa berörd. Filmen i sin helhet tycker jag är ganska seg och långsam. Jag behöver inte gå på bio eller se på DVD för att se sådant här - det blir man ju påmind om hela tiden på nyheterna och i tidningarna. Läskigt är det och de här hemska människorna som behandlar sina medmänniskor så illa önskar man inget annat än ett grymt öde...

Moodysson har lyckats igen. MEN det är ingen film som påminner om hans tidigare, den glädje och igenkännande som man kände i de tidigare filmerna (Tillsammans, Fucking Åmål) har här förbytts till vrede, vilket inte är fel utan visar bara på Moodyssons kapacitet att beröra med sitt val av ämnen i sina filmer. Filmen ligger helt rätt i tiden och den speglar ett stort problem som förekommer över hela världen. Ett problem som förekommit på löpsedlarna här i Sverige innan sommaren Nu är det ju inte bara regissören som gör jobbet utan man har lyckats hitta bra och talangfulla aktörer som tillsammans med klippning och musik ger den dimension som behövs för att engagera.

Moodysson vill berätta nåt igen. Men det är inte en trevlig film om homosexualitet, eller en hyllning till 70-talet. Det är en arg film. En film full av besvikelse på samhället. Jag vet inte vad Moodysson har tänkt, men jag finner en sorgsen glädje i att se att det finns personer som läser om en hemsk sak i tidningen och inte låter det gå förbi obemärkt. I det hela är filmen grå och framstår som att vara tagen med en hemvideokamera. Vilket känns extremt realistiskt och otrevligt. Klippningen bidrar till känslan med sina grovhuggna klipp. Personerna i filmen känns verkligen levande, och det är mycket tack vara skådespelet mellan Oksana Akinshina (Lilja) och Artiom Bogucharskij (Volodja). På gott och ont är filmen väldigt jobbig att se. Den framkallade extremt starka känslor hos mig. Känslor av sorg, vrede, och mordiskt hat. Vissa delar av filmen är extremt tunga och plågsamma att se, och man önskar nästan att den var över. När Rammsteins sång "Mein hertz brennt" (mitt hjärta brinner) drar igång på slutet kan man inte låta bli att gråta. Filmen börjar hemskt och blir bara värre och man känner sin egen vrede dra igång för fulla muggar. På det hela är det en av de viktigaste filmer som har gjorts i Sverige. Och den får en Oscar av mig så sant det är mitt namn. Noterat: Alexandra Dahlström från "Fucking Åmål" var regi assistent på Lilja 4-Ever.

En obehaglig påminnelse på hur hemska vi människor kan vara under dåliga omständigheter. Lukas Moodysson tar med tittaren på en tur till helvetet på jorden och det är verkligen inte lätt att se på Lilja 4-ever utan att må dåligt. Samtidigt är detta en extremt viktig film som verkligen har något att säga till skillnad från all onödig smörja som produceras idag. Det här är en film som alla måste se och som ett starkt inlägg i mediaströmmen borde få oss att reagera för en gångs skull. Det gör så ont att se 16-åriga Liljas drömmar krossade och hennes liv totalförstört. Jag står knappt ut med sig själv när jag tänker på hur vanligt det här är. De dystra miljöerna, musiken och framför allt skådespelarna, med en utmärkt Akinsjina i spetsen, förstärker känslan i maggropen så man inte riktigt vet vart man ska ta vägen när filmen är slut. En väldigt stark film som inte får glömmas bort.