Kuriosa
BAKGRUND:
Rollfiguren Tessa Quayle i THE CONSTANT GARDENER har en inspirationskälla i verkligheten. Författaren John le Carré tillägnade nämligen boken och filmen en passionerad aktivist och outtröttlig hjälparbetare vid namn Yvette Pierpaoli. 1999, vid 60 års ålder, omkom Pierpaoli tillsammans med två hjälparbetare och deras chaufför i en bilolycka i Albanien. Vid den tidpunkten var hon en representant för 'Refugees International', som utgjorde en del av hennes livslånga engagemang för andra människor. Detta brinnande engagemang inleddes när hon vid nitton års ålder lämnade sitt hemland Frankrike för att åka till Phnom Penh i Kambodja. Det var där som John le Carré i 70-talets mitt råkade lära känna Yvette Pierpaoli. Redan vid deras första möte gjorde hon allt som stod i hennes makt för att sätta in honom i den rådande situationen i landet; OM
PRODUKTIONEN:
Om inspelningen i Kenya
"The world's biggest drama is not found in Europe or the Middle East or North America - the world's biggest challenges and dramas are found in Africa"
- Jan Egeland, U.N. Emergency Relief Coordinator
i 'The New York Times', den 11:e maj 2005
Inspelningen av THE CONSTANT GARDENER ägde till största delen rum i Kenya, dit teamet anlände i juni 2004.
Detta möjliggjordes efter diplomatiska förhandlingar mellan producenten Simon Channing Williams och höga representanter för regeringen. John le Carrés roman hade nämligen skildrat en djupt korrupt regim i Kenya, vilket ledde till att boken först blev bannlyst i landet.
Detta hade emellertid inte hindrat att boken smugglats in i Kenya och cirkulerat bland vänner och bekanta. Trots romanens kritiska skildring av den brittiska diplomatkåren, erbjöd den nuvarande High Commisionern, Sir Edward Clay, sitt stöd till filmteamet.
- På ett mycket tidigt stadium av produktionen besökte vi Clay och hans närmaste man Ray Kyles, berättar Channing Williams.
- Tack vare stödet från The British High Commission ställde våra finansiärer och försäkringsbolag upp på vårt beslut att filma i Kenya.
Fernando Mereilles tillfogar:
- Edward hjälpte oss på många vis. Våra skådespelare fick möjlighet att träffa folk från The High Commission och besökte även deras hem.
- Vi åt lunch i London med diplomater, som tjänstgjorde i Kenya. Efter att ha samtalat med dem på deras tjänsterum, fick vi känslan av att The High Commission i våra dagar är precis som vilken affärsrörelse som helst. Kontorslokalerna såg ut som hos Unilever eller Shell.
- Det handlar faktiskt om att göra affärer eller skapa affärskontakter. Fastän det är 42 år sedan det brittiska styret upphörde i Kenya, finns här fortfarande band mellan de båda länderna...men numera för det mesta av helt andra skäl.
Edward Clay säger följande beträffande romanen och filmversionen:
- Först och främst handlar det om ett konstverk. Man behöver inte acceptera att brittiska diplomater uppträder på det här viset eller att författaren haft vissa läkemedelsföretag i Kenya i tankarna.
- Det rör sig om en finstämd kärlekshistoria inlindad i en berättelse som har hög trovärdighet. Men de problem som le Carré beskriver är aktuella och existerar i verkligheten.
- Kenya är inte det enda landet, där han kunnat låta handlingen tilldra sig, men det var ett bra val beträffande bokens miljö.
Danny Huston spelar Sandy Woodrow, kanslichef på The British High Commission i Nairobi.
- Diplomati av idag handlar enbart om affärer och om att försöka uppmuntra kommersiella företag, säger Danny Huston.
- Jag hade ett sammanträffande i London med två herrar som får förbli anonyma, eftersom de arbetade för MI5 och MI6 [British Secret Service].
- Ju mer tid jag tillbringade tillsammans med dem, desto mer kände jag på mig att de påminde om de personer, som porträtteras i boken. De har ett makalöst sätt att inte besvara en fråga man ställt till dem...
Edward Clay och hans stab informerade både skådespelarna och filmmakarna om den politiska, ekonomiska och sociala situationen i Kenya - både hur det var när le Carré skrev sin roman och hur det är idag, bara några år senare.
- Afrika är inte i sin helhet något katastroffall. Det finns framsteg och några av de länder som befann sig på ruinens brant, går det ganska bra för, säger Clay.
- De senaste tjugo åren har Kenyas situation varit krisartad, främst på grund av styret. När le Carré skrev romanen var det om ett Kenya, som lämpade sig väl för den historia han ville berätta.
- Nu när filmen THE CONSTANT GARDENER spelats in, befinner vi oss i ett Kenya, där både regeringen och samhället bestämt sig för en förändring, nämligen den att landet inte ska vara synonymt med uselt styre och korruption som en gång i tiden var fallet.
Channing Williams tillägger:
- Den slutliga biten i pusslet när det gällde att få tillstånd att filma i Kenya var regeringen. På alla nivåer bemöttes vi och vår lokala partner Blue Sky med största hövlighet och förståelse.
Med tanke på filmens ämne, visade sig regeringen vara anmärkningsvärt tillmötesgående.
Raphael Tuju, minister för information och kommunikation, konstaterar följande:
- THE CONSTANT GARDENER är synnerligen kritisk mot Kenya och det saknar motstycke att denna ministär givit sitt stöd till inspelningen.
- Jag gav emellertid klartecken och försäkrade mig om mina kollegers stöd i ärendet. Om vi inte hade ställt upp, skulle inspelningen i alla fall ha ägt rum någon annanstans och filmen skulle fortfarande vara kritisk mot dåvarande Kenya med tanke på bl a korruption.
Mereilles medger att han från första början hade ett annorlunda perspektiv [på historien än le Carré].
- John le Carré skrev en roman om ett u-land och storföretagen ur ett perspektiv från en person från den rika världen, säger Mereilles.
- När jag läste boken, försatte jag mig i rakt motsatt position. Jag såg mig själv i ett Afrika, som invaderas av multinationella bolag.
- På sätt och vis berättas historien i Jeffrey Caines manus ur en kenyans perspektiv och eftersom jag kommer från tredje världen, identifierade jag mig mer med kenyanerna än med britterna.
Channing Williams välkomnade Mereilles inställning till filmens ämne:
- Jag fruktade att vi kunde ha hamnat i en slags 'manlig brittisk medelklass'-fälla. Men när Fernando tackade ja till att regissera filmen, kastades alla dessa fördomar ut genom fönstret.
- Istället erhöll vi en helt ny version av den värld le Carré målat upp, sedd ur en högst intelligent utlännings synvinkel.
- Fernandos vision bestod i att helt ägna sig åt individer i motsats till klass. För honom saknar vårt brittiska klassamhälle betydelse i sammanhanget.
Filmens scenograf Mark Tildesley tar vid:
- När jag först läste boken, trodde jag att den beskrev något som hörde till min fars generation. Men när vi sen besökte dessa klubbar i Nairobi och även The British High Commission, kändes det som om vi färdats bakåt i tiden.
- Dessa herrar försökte ge intryck av att vara 'i tiden' och skröt med att de cyklade till jobbet, men sen ringde de ändå i en klocka för att få frukost och in kom [svarta tjänare] iförda vita handskar för att servera dem...
- För oss gällde det sålunda att återge en känsla av det riktiga Afrika och få åskådaren att känna för denna världsdel för att begripa berättelsen. Med andra ord: det fick inte bara bli 'cricket och gin-and-tonics'.
Ralph Fiennes tillägger:
- Fernando var ytterst noga med att återge Afrika, färgerna, ansiktena. När jag hörde att han skulle regissera filmen, hoppades jag att han satte fokus på denna kontinent, vilket också skedde.