Filmdelta.se

Det här var väl ändå på gränsen till lågvattenmärke...? Skådespelet är ingen höjdare och jag inbillar mig att lite personregi inte hade skadat. Handlingen förstår jag mig inte på alls. Det här är helt enkelt usel svensk film.

Början kändes mest dum och pinsam, men efter en stund tar den fart och det är en rikigt underhållande historia som levereras. Alexandra Dahlström gör en kanonroll som den minst sagt förvirrade och osjälvsäkra Moa som vill vara alla till lags så till den milda grad att hon inte har en egen identitet. Det är en film med mycket humor och rollbesättningen är klockren. Regin är bland det bästa jag sett när det gäller svensk film där Magnusson-Norling inte låter stora delar av filmen bara vara utan varje sekund känns genomtänkt. Tyvärr är det en rätt nischad film som egentligen inte riktar sig till någon och samtidigt till alla. Det framgår med en gång att det inte är en film man kan sitta och se i grupp utan man gör klokast i att se den själv.

Begåvade skådespelerskan Tova Magnusson-Norlings regidebut är en lite svajig historia som bara ibland hittar rätt i sina observationer. Den proggiga attityden känns påklistrad och här finns sidospår som borde ha lämnats på klipprumsgolvet (den trubbig styvbroder). för att ge historien mer skärpa. Men Fröken Dahlström är ett naturbarn framför kameran.

Fröken Sverige liknar Fucking Åmål på något sätt, men ändå inte och det får man tolka hur man själv vill. Alexandra Dahlström är i alla fall extremt charmig som den osäkra vegantjejen som i smyg lyssnar på Patrik Isaksson och som innerst inne vill äta på McDonald's. Identitetskrisen är alltså på antågande. Handlingen verkar leda tittaren i en bestämd riktning, men så plötsligt byter man kurs och så en gång till och man kan ändå inte vara helt säker på var man till slut kommer att hamna. Kärlekstrassel är naturligtvis också en del av handlingen, men den här gången köper jag det, för jag vill verkligen tycka om den här godmodiga berättelsen. Mysighetsfaktorn är hög och för mig är humorn påtaglig. Stereotyperna man tidigt presenterar i filmen får otroligt nog utvecklas lite i alla fall och helheten känns rätt verklighetstrogen. Filmen får mig på bra humör och trots att den inte är av högsta kvalitet är den knappast heller av lägsta.