Kuriosa
OM
PRODUKTIONEN:
Berättelsen, som ursprungligen publicerades som en roman 2001, nådde Schreiber första gången som en novell som skickades till honom av tidningen New Yorker. Schreiber medverkade då i en teaterpjäs i New York och gjorde en serie uppläsningar för tidningen. Han blev genast fängslad av historien. "När jag läste novellen blev jag väldigt rörd av den och tänkte samtidigt att det var det roligaste jag läst på flera år", säger Schreiber. "Det handlar om människors behov av kontakt. Vi får följa två människor från helt olika kulturer som inte borde ha någonting gemensamt, men som upptäcker att de har en djup kontakt som binder dem känslomässigt och själsligt."
Förproduktionen började i Tjeckien i maj 2004 med bas i Hostivar Studios i Prag. Under förberedelserna för inspelningen jobbade Schreiber väldigt nära sin filmfotograf Matty Libatique. "Jag visste att jag ville Matty som fotograf på filmen men jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle få honom," säger Schreiber. "När jag hörde att han var intresserad gjorde jag nästan bokstavligen en saltomortal bakom mitt skrivbord. Matty har ett otroligt öga och är den där perfekta blandningen av kaos och kreativitet som gör honom till ett uppenbart val för något som "Upplyst". Jag har jobbat på många filmer men jag tror inte jag har varit med om en lika stor konstnärlig passion som han tillför en inspelning".
Med skådespelarensemblen och teamet nu baserade i Prag blev några av filmens teman mer verkliga, speciellt när repetitionerna började. En historia om utlänningar som försöker kommunicera med främlingar i ett nytt land avspeglades i den dagliga tillvaron för skådespelarna och teamet. De jobbade med tolkar med ett manus som var halvt skrivet på engelska och ryska med en rysk skådespelare, ukrainsk skådespelare, amerikansk skådespelare, två hundar och ett huvudsakligen tjeckiskt team.
Hutz beskriver repetitionsperioden som "chockartat kort. Jag hade så mycket dialog och kände att jag behövde mer tid. Jag lärde mig engelska genom att lyssna på Johnny Cash-låtar så jag hade redan 'Alex-språket' de behövde, men det hela var fortfarande något som jag inte var van vid att göra. Jag kan lära mig en låt efter att ha hört den två eller tre gånger men det här var annorlunda. Jag var tvungen att komma underfund med dialog som inte rimmade och det var en utmaning!"
Det var vid den här tiden som Schreiber introducerade ännu en person till smältdegeln. "Jag var i Prag och förberedde mig för filmen och såg en dokumentär på MTV som hette I Live in a War Zone med den här otroligt optimistiska irakiska grabben som hette Muthana som var intresserad av att bli filmmakare. Han kunde inte gå i skolan eller få tag i några böcker eftersom allt hade blivit förstört. Det kändes bara som rätt sak att göra... Jag hade fått den här fantastiska möjligheten och han kändes på så många plan som rätt person att dela den med."
Med en massa förhandling och stöd från Stillman och ambassaden spårade man upp Muthana och ordnade visum och resa åt honom så att han kunde ansluta sig till teamet. Inom några dagar skickade Schreiber och Saraf en kamera till honom för att dokumentera sin resa dit och upplevelserna på inspelningen där han hoppade mellan olika avdelningar. "Muthana var en person som hade bott i en krigszon och nu levde med västerlänningar mitt i ett östeuropeiskt land och bara det markerar en stor kulturell chock, så det passade in i vår miljö på ett intressant sätt," säger han.
Inspelningen började måndag 14 juni. Första dagen började med Jonathans ankomst till tågstationen där han möter Alex för första gången. Schreiber upptäckte att ingen tid i världen skulle räckt för att förbereda honom på vad som komma skulle. "Jag tog lektioner i bildkomposition, linser och ljus, innan vi började filma, men det var till ingen nytta," skrattar han. "Jag ville så gärna framstå som lugn, kall och samlad på inspelningsplatsen, som Phil Alden Robinson eller Demme, men det är inte lätt att spela smart när man glömt huvudet! Jag har definitivt fått mer respekt för några av de där regissörernas skådespelartalang!"
Schreiber säger att han kan minnas hur han tittade bort mot skådespelarna och ville vara där dom var. "Jag ville vara bland dem, tillbakalutad i sminkstolen, bli ompysslad och inte tänka på allt annat som pågick runt inspelningsplatsen."
Saraf säger att Schreiber var mycket mer förberedd än han tror. "Han kom ombord det här med mycket kunskaper. Han förstår kameran och har en otrolig kunskap om skådespeleri och han förstår historieberättande."
"De första inspelningsveckorna var väldigt svåra och det tog ungefär två veckor för Liev att verkligen komma igång," tillägger Turtletaub. "Vi gjorde en film med en liten budget men det var en stor film - vi hade kranar och framkallningstrailers och massor av leksaker i den här filmen. Vi hade en huvudrollsinnehavare som aldrig varit skådespelare förut och vi gjorde en film i ett land med annat språk och kultur. Och sen var det vädret."
Vädret var helt klart ett av filmmakarnas största bekymmer. Den föregående sommaren hade bjudit på värmebölja men den här var redan försenad och under förproduktionen kom mycket regn. Det var också tveksamt om solrosorna skulle blomma i tid.
"Precis innan vi började filma," säger Schreiber, "gjorde jag misstaget att se en dokumentär om Terry Gilliams filmande av Don Quijote som hette "Lost in La Mancha." Det är en fantastisk film men jag var tvungen att stänga av efter halva eftersom jag insåg att vi gjorde en road movie med nästan bara exteriörer och var tvungna att överlista vädret. Och jag fick rätt. Det ösregnade på oss mitt i de flesta scener."
"Vädret var helt oförutsägbart," säger Saraf. "Vi hade så många exteriörer och under de första inspelningsveckorna, med allt vad de innebär, hade vi fyra årstider på en dag, inklusive en helt sjuk hagelstorm, och det var i mitten på juni. Varenda dag vi filmade förutsågs 50-60% chans för regn och skurar. Men rapporterna var fullständigt opålitliga och det drev oss till vansinne."
Under den femte veckan besökte Foer inspelningen. Wood säger att han var spänd på att möta författaren och få kontakt med honom. "Jag var riktigt nervös över att möta Jonathan eftersom vi redan hade filmat i fem veckor och jag hade baserat allt på vad Liev hade sagt och på min egen tolkning om vem Jonathan skulle vara. Så det var konstigt för även om jag till viss del spelade honom så baserade jag det inte på honom, så jag var nervös över hans åsikt om hur han blev porträtterad."
Foer säger att han inte såg det på det viset. "Jag tänkte att jag skulle komma hit och känna det som om jag såg en tolkning av mitt liv framför mig men det känns inte alls så. Jag antar att det alltid frågas hur mycket av ens jag det är i boken, och den här boken ber om det eftersom en av figurerna har mitt namn. Det intressanta är att alla figurer egentligen kommer från den som skrev dem så alla figurer kan sägas vara jag, inte bara Jonathan."
Om att vara på inspelningen och till slut se sin bok översatt till vita duken säger Foer att det "verkligen var en stor överraskning att se en fysisk verklighet av alla de här sakerna som jag hade skapat till största delen i min säng på en bärbar dator i ett litet rum. Jag trodde aldrig att allt som fanns där inne skulle bli något man kunde se och röra."
Han minns att när han första pratade med Schreiber fanns så mycket idéer och olika sätt att göra filmen på. "Nu när jag är här upptäcker jag att han har gjort en hel del djärva val. Det fanns en del teman som jag ville utforska - familj, hemligheter, förluster, humor, sorg och det är precis samma saker som han vill uttrycka. Det har varit intressant att se hur han har tagit en utgångspunkt till ett annat ställe och samtidigt talat om samma sak som jag försökte göra."
När han arbetade med Liev säger Wood att han lärde sig mycket genom att iaktta honom. "Han är så vältalig om processen och om vad han vill se och han är väldigt bra på att omvandla saker i ord så att man förstår direkt. Vilken prestation jag än gör i den här filmen har jag Liev att tacka för den."
Det var också intressant för Wood att se regissören jobba med Hutz. "Han har fått en snabbkurs i skådespeleri och jag tror inte att det finns en bättre person att lära honom än Liev eftersom han förstår skådespelarprocessen och har stort tålamod."
Wood säger att han imponerades av Hutzs naturbegåvning och hur han ställde om sig för att bli skådespelare. "Eugene har naturligt så många av de element som figuren består av och det har varit intressant att se hur han använder sig av dem. Jag har sett honom försöka bena ut hur man är som skådespelare och vad det innebär att vara på en inspelningsplats och han har haft det svårt men klarat det."
Om att jobba med Wood säger Hutz att han "inte kunde be om ett bättre sätt att göra min första film än i sällskap med Elijah. När jag hörde att jag skulle jobba med honom tänkte jag, Gud, kommer den här killen ha med sin livvakt och allt sånt? Men vi hade bra kemi från början och jag har lärt mig så mycket från honom. Jag kan inte beskriva honom som något annat än en sötnos."
Schreiber ser tillbaka på arbetet med Hutz och säger att han "tror att han kan ha varit lite naiv när det gäller att jobba med folk som inte varit skådespelare förut. Det är något helt annat med erfarenheten hos ett proffs, speciellt när det gäller den kontinuitet och storlek som de tillför sin prestation. Eugene har inte haft den erfarenheten men när det gäller medfödd karisma tror jag inte att jag sett någon bättre. Han är så intressant att se på och har ett otroligt spektrum av ansiktsuttryck. Han var enormt tålmodig med mig, vilken annan skådespelare som helst hade släpat ut mig och slagit mig på käften."
Hutz antog utmaningen och förklarar att, "normalt har jag problem med auktoriteter men i det här fallet lyssnade jag på hans förslag. Jag älskar Liev. För mig är han som en budbärare från Gud och han tog verkligen min prestation till en annan nivå."
De tre huvudrollsinnehavarna tillbringade uppemot 70% av inspelningsschemat i en 60 år gammal skrotig Trabant tillsammans med en hund. Under dessa förhållanden var det viktigt att personkemin fungerade. "Det fanns en naturlig dynamik mellan oss tre och hunden då vi alla är individer, väldigt mycket olika personligheter," säger Wood. "Många scener beror på samspelet mellan tre personer i ett främmande land som inte talar samma språk så det är konstigt och förbryllande. Det är med i manuset men det är också vad som verkligen hände mellan oss i bilen och det har varit kul på ett naturligt sätt eftersom de här sakerna hände utan att vi ens försökte."
Schreiber håller med. "Jag hade verkligen tur med de här tre eftersom de är så olika. Elijah och Eugene kom bra överens på en gång. De älskar båda musik och har stora headbangar-tendenser, sitter och trummar i bilen hela dan. Boris tappade tålamodet med alla ideliga trumsolon men hittade en plats i deras hjärta och vice versa. Jag tror att Elijah på många sätt blev bron mellan kaos och disciplin. Det är en del av vad som gjorde honom så perfekt för rollen, hans mänsklighet, han kan verkligen få alla på en inspelning att dra åt samma håll."
Leskin säger att upplevelsen påminde honom om "Falken och snömannen", där han jobbade med skådespelarna Sean Penn och Timothy Hutton som var lika gamla som Wood och Hutz. "De hade också helt olika personligheter, ålder och utgångspunkter men jag kom att älska de där killarna," säger han.
Några av de sista exteriörscenerna som skulle filmas var vid Listas hus, solrosplatsen. Inspelningsdagarna stördes av det fortsatta regnet men det höll upp tillräckligt länge för att solrosorna skulle blomma och de kunde fullborda scenerna. Under inspelningens sista två veckor flyttade teamet in till Hostivar-studion för interiörscenerna. Även om det var trångt i studion var de tre huvudrollsinnehavarna glada över att vara ute ur bilen, då sommaren nämligen kommit med högre temperatur just som de flyttade inomhus.
När Schreiber ser tillbaka på upplevelsen tillägnar han mycket av vad han lyckades åstadkomma till sitt team, och då speciellt sin fotograf. "Det har varit många hårda lärdomar men jag hade rätt folk omkring mig för att hålla mig flytande. Jag tror inte något hade varit möjligt utan Matty. Jag tycker hans insats i filmen är otrolig och ett bevis på att han är ett visuellt geni. Det fanns situationer då jag kände som om berättandet inte räckte till. Och han kom med visuella tolkningar av texten som fullkomligt överträffade allt jag kunde hoppas på. Och det är vad man vill ha av en filmfotograf." Inspelningen avslutades 7 augusti efter 42 dagar. Även om Schreiber medger att det gick bättre och bättre sammanfattar han det med att "det är som en duell, du vet - om du överlever, gör inte om det."
30 kr The Brothers Bloom
22 kr Fool's Gold
19 kr Systrar i jeans
