Filmdelta.se

Jag säger som min fru att jag är tveksam om fröken Coppola ska få fler chanser av mig. Jag vet inte varför jag låter en sådan här dynghög till film provocera mig, men jag tycker verkligen att det är pretentiöst skräp. En stackars rik och berömd man är inte lycklig trots att han har pengar, framgång och dessutom en söt liten dotter som älskar honom. Detta skildras med långa tystnader, bilder på en snygg Ferrari och meningslöst tittande på strippor. Det är synd eftersom jag tycker att Dorff är en skön skådespelare...

Sofia Coppolas sätt att berätta genom sitt bildspråk - lugnt, talande och härligt - älskar jag. Och det tycker jag också är det bästa med den här filmen. Stephen Dorff är som klippt och skuren för rollen som tjejtjusare och häftig skådis med sin svarta Mustang och brudar över hela världen. En verkligt skön scen är när han ska göra en avgjutning av sitt huvud och sitter med hela ansiktet i gips och andas genom näsan. Då kan man klart känna den klaustrofobiska känslan komma krypande..... Häftigt! Att dottern får honom att känna tomheten i sitt meningslösa liv komma krypande är förståeligt och jag gillar filmen så långt men tyvärr är det en del frågor som blir hängande och så även slutet. No like......

Sofia Coppolas Lost in translation är ett mästerverk, Somewhere är det inte. Tror att det är miljön och avsaknaden av humor som saknas. Stephen Dorff är klockren i rollen som känd skådis som verkar lite mätt på sitt liv. Nä detta var för långsamt, bara att få följa bakom hans svarta Ferrari i ca 7 minuter är för mycket för mig. Dock ett stort plus för musikvalen. b 2,8

Woody Allen, Jim Jarmusch, Wes Anderson, David Lynch och Sofia Coppola. Många är de regissörer som inriktat sig på människors vemod och ångest. Coppolas Virgin Suicides och Lost in Translation behandlar båda ämnet och i Somewhere är det en framgångrik skådespelare som står i centrum. Det påminner lite om Bill Murrays karaktär i Lost in Translation. Tyvärr blir Somewhere aldrig lika bra och fångande. Första 30-40 minuterna är ganska sega och även om filmen till slut kommer igång hinner den inte riktigt hämta sig. Stephen Dorff och Ella Fanning är båda grymma vilket gör att den ändå är klart sevärd. Det gäller bara att sig förbi början.