Filmdelta.se

Bara för att den är en klassiker behöver den inte vara bra. 3 timmar och 20 minuter är alldeles för lång tid för mig att se på japanskt svart-vitt.

Ett mästerverk. Jag såg filmen första gången när jag var ung och att nu se om den var en fröjd. Vilken berättar-teknik.

En av de riktigt stora filmerna i filmhistorien. Kurosawa förenar humanism med storslagna actionscener och en enorm vitalitet i berättandet. Toshiro Mifune är en av de roligaste och mest sympatiska hjältar jag sett på film. Ofta plagierad, men aldrig överträffad och en av mina absoluta favoritfilmer. Kanske DEN största. Men framför allt är det en film som kräver att den avnjutes på en bioduk. Den som inte fått den möjligheten får bara se en stympad version utan att få chans att upptäcka vad som gjorde Kurosawa till en sådan mästare: en bildkomposition där varje bild är en poetisk tavla.

Innan jag såg denna filmen var jag lite orolig och trodde att den kanske skulle tråka ut mig när den är så lång som den är. Men ack, vad fel jag hade. Detta är ett på alla sätt och vis extraordinärt actionäventyr som tillhör de filmer som har inspirerat senare regissörer mest. Det är även en otroligt vacker film och den innheåller flera grymma actionsekvenser, men det som gör att denna film verkligen står ut är dess mänsklighet och realism. Den långa uppbyggnaden inför slutstriden mot stråtrövarna som hotar den lilla bondebyn är magnifik och otroligt fängslande, och en stilövning i berättande utan dess like. Skådespelarna är allihopa superba, men bäst är ändå Toshiro Mifune som man inte kan göra annat än att älska i rollen som den halvgalne Kikuchiyo. Det är lika skönt varje gång man får rätt i sitt eviga tjat om att svarvit film funkar minst lika bra som färgilm. "De Sju Samurajerna" är en av filmhistoriens största klassiker, och välförtjänt så, och utan tvekan en av mina favoritfilmer.

En av alla tiders största filmklassiker är ett japanskt drama om en by där befolkningen tröttnat på ständiga rövaranfall och beslutar sig för att anlita samurajer som ska beskydda dem och deras hem. Jag kan tänka mig att detta är en våt dröm för en inbiten cineast, men personligen är jag faktiskt rätt tveksam till filmens status. Det börjar med lustig samurajrekrytering, fortsätter med förberedelser inför avgörandet och avslutas med en långdragen strid där byn ska beskyddas från fyrtio rövare. Speltiden får nog inte många att jubla av glädje och tempot skulle inte göra ens en snigel avundsjuk. Det historiska värdet uppskattar jag däremot och likaså Kurosawas mod att skapa något unikt, men 1500-talets Japan gör sig nog bättre på film på ett lite mer konventionellt sätt än detta. Kult - kanske det, epokavgörande - visst, men jag är faktiskt riktigt besviken på De sju samurajerna och det händer inte alltför ofta.