Filmdelta.se

Nej, nej, nej. Det här är ju ett stycke svensk filmhistoria som jag har förstått att man ska ha sett och därför spelade jag in filmen från TV igår. Att filmen har hunnit bli 36 år gammal märks med all önskvärd tydlighet. Anderssons filmskapande tilltalar mig inte. Jag tycker att detta är rätt så ointressant och hade gärna sett mycket mer av den romantiska historien än de vuxnas problemtyngda vardag. Det här känns verkligen som grått och trist 70-tal och OJ vad folk rökte!

En av de bästa svenska filmer som gjorts. Kanske för att Roy Andersson låter bilderna tala. Blickarna och tystnaden. Det är svårt att komma på någon regissör, svensk som utländsk, som fångat tonårens osäkra poserande så perfekt in i minsta nyans. Resultatet: ett mästerverk.

Väldigt träffsäker och trovärdig långfilmsdebut av Roy Andersson om kärleken som uppstår mellan två ungdomar. Huvudpersonerna Pär och Annika skildras på ett äkta och väldigt vackert sätt, något man sällan sett i andra filmer om ungdomar som istället brukar drälla av både fördomar och klichéer. Här är allt istället så verkligt. Osäkerheten, blygheten, känslan av att inte vara accepterad... Men det handlar också om generationen strax innan ungdomarna och om problem som de får handskas med. Det är inte så lätt att vara vuxen heller. Tonen känns lite nedstämd ofta, men brister stundtals upp i en helt äkta glädje som jag sällan skådat på film. Det är vackert filmat och ibland säger en bild mer än tusen ord. Musiken är väldigt bra också och man kommer inte glömma filmen i första taget. Man kan inte kalla det annat än ett mästerverk faktiskt, helt ärligt, och den här filmen kommer att leva länge.