Filmdelta.se

Jag hade faktiskt inga större förhoppningar om att tycka om den här filmen när jag nu ser om den över 20 år efter att jag såg den första gången. Det är lustigt att jag knappt mindes något av handlingen, men kände igen varenda sång. Det är en vacker historia som innehåller såväl kärlek och romantik som spänning och onda människor (nazisterna). För min smak är det lite väl mycket sjungande, men scenerna med Maria och barnen är mysiga och det är en lycklighetsfilm tycker jag. Det är inte så svårt att förstå hur den kunde knuffa ner Borta med vinden från förstaplatsen när den kom...

Jag hatar den här filmen. Varför? Enbart för att den är så himla gullig och sockersöt. Julie Andrews går mig enbart på nerverna. Passar säkert för dom som gillar söta filmer men definitvit inte för mig.

Sockersöt är Sound of Music i all sin ära, men den har ju verkligen något speciellt eftersom miljoner människor världen över beundrar och älskar den. Utöver all glädje, kärlek och lycka, finns nämligen även rädsla, misströstan och tvivel väl inflätat i berättelsen och det resulterar i en väldigt mångbottnad och nyanserad historia, som knappast liknar andra sockersöta berättelser. I centrum står dock musiken, med all glädje den har förmågan att sprida, och jag drogs verkligen med i alla sånger vare sig jag ville eller inte och brast nästan själv ut i sång ett flertal gånger. Dessutom är filmen väldigt vackert filmad och de oerhört sköna landskapen bidrar mycket till helhetsintrycket. Skådespeleriet, med en lysande Julie Andrews i spetsen, är kanske lite kantigt ibland, men det förlåter jag, då ju detta främst är en musikal. Bitvis kan filmen också kännas lite långsam, det erkänner jag, men med facit i hand konstaterar jag att det positiva nästan helt överskuggar det negativa och att Sound of Music verkligen är en fantastisk och väldigt sevärd film.