Filmdelta.se

Det här är onekligen en av de få filmer som med rätta kan kallas klassikernas klassiker. Enligt mig har De Niro aldrig varit bättre än han är i den här filmen. Hans sätt att porträttera psykopaten Travis med den tomma blicken och med egenuttalat syfte att rensa upp i "kloaken New York" är verkligen oklanderligt. Lägger man sedan till Keitel som vidrig hallick och Foster som utsatt ung prostituerad så blir det förbannat bra - även om det naturligtvis också är oerhört mörkt. Lyckas man sedan få tag på Collector's edition som jag just sett så får man en fantastisk massa intressant extramaterial också..

Mer kult än Taxidriver kan man nog inte se. Inte för att den är en av mina absoluta favoritfilmer men Robert De Niro är verkligen bra som Travis, en psykopat som konstant ljuger för sin mor när han försöker hitta sin plats i ett korrupt samhälle han egentligen inte förstår. Det är faktiskt svårt att skriva nåt om taxidriver för filmen har ett så enkelt manus, men det som gör den så bra är De Niro, Keitel och inte minst Jodie Foster som den 12-åriga lilla horan som Travis på nåt underligt sätt dras till.

Martin Scorsese gav begreppet storstadsmardröm ny innebörd i denna kontroversiella karaktärs studie av en psykopat. Men det är Robert De Niro som gav de desillusionerade Watergate-generationens mörkaste underströmningar ett ansikte i ett av de starkaste rollgestaltningarna någonsin. Inget för känsliga.

Första gången jag såg denna filmen blev jag ganska besviken och undrade varför den var så beryktad och klassisk, men efter att nu ha sett den andra gång kan jag ju bara konstatera att jag måste varit distraherad av något första gången för detta är verkligen ett verk av extraordinära proportioner. Ett av de bästa soundtracken någonsin, Robert De Niros otroliga insats, en av de bästa skådespelarprestationer jag sett, som den ensamme krigsveteranen Travis Bickle, Scorseses geniala regi - allting är alldeles perfekt. Detta är det mest skakande psykiska portätt av en människa som försjunker ner i galenskap som någonsin har gjorts. Man kan tolka denna filmen på flera sätt, men enligt mig är alla Bickles fantasier om att "rensa upp gatorna" endast någonting att fokusera på för att kunna blunda för sina egna problem. Man känner faktiskt sympati för denna avgrundsdjupt ensamma människa, trots alla hans handlingar. Detta är en film som man inte kan sluta tänka på, De Niros ansikte sitter i stort permanent kvar i huvudet, av den enkla anledning att alla har någon gång känt sig ensamma och missförstådda och kan därför relatera till Bickles problem. Slutet kan även det tolkas på flera sätt - är det bara Bickles fantasier eller händer det verkligen på riktigt?