Filmdelta.se

Många tror att filmkritiker dömer filmer efter någon slags intellektuell analytisk måttstock. Det är fel. Det finns bara en måttstock på en riktigt bra film oavsett om man är amatör eller yrkesman: hur mycket håret reser sig på armen. I Roberto Benignis satir över nazismen som vann Stora Jurypiset i Cannes i år är frågan när håret inte står upp på armen. Han spelar själv huvudrollen som Guido, en servitör i Italien cirka 1942 som från vinner den vackra Nicoletta Braschis hjärta, men sedan förs bort till ett arbetsläger... Att försöka göra en satir över den moderna historiens grymmaste kapitel är modigt på gränsen till korkat. Men Benigni lyckas, med humorn som vapen, ostoppbar livsglädje och genialiska berättargrepp som får en att tänka på Chaplins ”Moderna Tider”. Ett exempel är då Braschi slutligen kapitulerar för Benigni uppvaktningar och följer med honom in i ett växthus...och ut kommer en liten son. Det är inte utan att man kommer att tänka på Benignins egen pånyttfödelse som stor filmskapare.

Roberto Benignis prisade film om juden Guido som tillsammans med sin fru och lille son hamnar i ett koncentrationsläger under andra världskriget är både hjärtvärmande och hjärtskärande på samma gång. Stämningen är vital och lekfull rakt igenom och hoppet lyser starkt även när allvaret kommer krypande. Det är ett laddat och svårt ämne att göra film om och sättet Livet är underbart är gjort på känns mycket modigt och beundransvärt med det faktumet i tankarna. Benigni regisserar inte bara med säker hand och stor dos humor, utan spelar även huvudrollen på ett säreget sätt som för berättelsen framåt mot det tragiska slutet. Men som sagt, hoppet återstår och med en stark optimism knyts säcken ihop och tittarna kan börja hämta andan efter en makalös filmuppvisning som inte överträffats av överdrivet många. Sju (!) Oscarnomineringar, tre vunna, och tänk då på att det här är en utländsk film i glassiga Hollywood. Se den. Man glömmer den nog aldrig.