Filmdelta.se

Det här är i stort sett bara trams och ett av de första bevisen på att Madonna ska hålla sig till sitt artisteri och inte skådespela. Dunne har jag för övrigt aldrig varit förtjust i heller. Behållningen är dock att filmen är en härligt flashback från 80-talet, vilket gör att den ändå är lite kul tidvis.

En riktigt rolig komedi. Stinker så mycket 80-tal att den blir en total flashback. Madonna är underhållande som den galna bruden Nikki Finn som är mer än vad hon ser ut att vara. Man får skratta mycket och det är underhållning på hög nivå.

Ansträngande och föga lyckad komedi som frenetiskt försöker skruva till handlingen utan större framgång. Det är tydligt att man lånat både det ena och det andra från äldre, mer lyckade komediklassiker, framförallt Ingen fara på taket, men hur man än försöker blir det inte mycket roligare för det. Den rätta känslan infinner sig aldrig. Madonna gör en helt tokig roll som den hispiga Nikki Finn, just utsläppt ur fängelset efter fyra år, som snattar, kör som en galning, ljuger så tungar blir svart i mun på henne och verkar inhandla sina kläder på loppis. Oskyldigt dömd som hon var vill hon nu hitta den riktige gärningsmannen och hon skyr inga medel. Hela upplägget känns dödsdömt redan i förhand, men Who's that girl är ändå inte helt hopplös. Den börjar ganska hyffsat och slutar knasigt värre, men allt däremellan faller dock platt ihop som ett instabilt korthus. Efter en stund tycker man också synd om både sig själv och den stackars utrotningshotade puman som tvingas höra på Madonnas överdrivet nasala och skräniga Nikki Finn-röst. Det här borde nästan förpassas till den filmiska skamvrån. Dumstruten är i alla fall redan på plats.