Filmdelta.se

Josef Fares är tillbaka.
Med sin mest personliga film hittills.
I Zozo berättar han om sina upplevelser i krigets Libanon.
Här berättar han om traumatiska barndomsminnen och – kycklingar (!)

Josef Fares föddes i Libanon 1977. Tio år senare kom han och hans familj till Sverige och Örebro. 15 år gammal började han göra sina egna filmer. Runt 50 kortfilmer och flera filmpriser senare, kom han 1998 in på Dramatiska Institutets regiutbildning. Samarbetet med Memfis inleddes med pilotilmen Coola killar och följdes av kritiker- och publiksuccén Jalla! Jalla!. Därefter gjorde Josef Kopps som med 775.000 biobesökare blev en lika stor publikframgång som Jalla! Jalla!. Bägge filmerna såldes också internationellt till ett 20-tal länder.

Om Zozo…

- Zozo är filmen jag har drömt om att få göra hur länge som helst och på ett sätt känns den som en debut. Jag kan egentligen inte svara på varför jag har gjort den, den har bara alltid funnits i mitt huvud. Den är så mycket mer personlig än nåt jag har gjort tidigare, eftersom den är inspirerad av mitt liv.

- Jag fick gräva mer i mig själv och ja, ibland dök det upp jobbiga grejer. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men kanske att det handlar om utanförskap. Om att jag kommer ihåg hur det var att komma till Sverige och försöka hitta min plats i skolan till exempel.

…EN SJÄLVBIOGRAFI?
- Jag var inte tvungen att hitta på så mycket, istället tog jag situationer och gjorde om dem till film. Som kycklingen. Jag hade också en kyckling när jag var 8-9 år som jag pratade med. Men det är ett trauma för mig det där. För en dag skulle vi åka till min farbror och jag lämnade kycklingen hos några tuppar. Tänkte att de är nog snälla mot barnen typ. Men när jag kom tillbaka var det bara en skinnbit kvar, de hade hackat ihjäl den. Det var det värsta jag har varit med om.

- Ändå handlar inte Zozo om mig. Den är inspirerad av mitt liv, visst, men den är inte självbiografisk. Vissa grejer, som att Zozo lär sig svenska vid en bandspelare – det gjorde vi också. Min farbror skickade kassetter. Jag har också stått inför en klass och sagt ´Hej, jag heter Josef och jag kommer från Libanon. Och det där känsloläget Zozo är i, att han är en drömmare, det är taget från mig själv.

…KRIGET
- När det gäller krigsscenerna i filmen så har jag fått ta i. Det föll förstås bomber även när jag var liten. Men ska jag vara helt ärlig, så upplevde jag det annorlunda. Det var nästan spännande att gå ner i skyddsrummet, för att det hände något. Jag var ju barn och jag antar att jag förträngde.

- Det var annorlunda för min pappa och mamma, de berättar historier som man blir knäckt av. När jag var ett år till exempel, då bombades det så mycket att vi blev fast i skyddsrummet i en vecka. Det låg tjock svart lera på marken och mamma hade inga blöjor till mig. Till slut fick jag utslag över hela kroppen och mamma sprang ut där mitt bland bomberna, barfota, tog sig till sjukhuset och sa Hjälp mitt barn. Såna historier får en ju att inse vilket helvete det var. Själv förstod jag aldrig riktigt allvaret, jag hade min dröm om att få komma till Sverige, jag tänkte att det är lugnt, det är ingen fara. Fast det var inte direkt lätt att komma in. Vi försökte fem gånger under åtta år men blev hela tiden skickade tillbaka, pappa slet som ett djur för att få ihop pengar. När vi äntligen kom in var jag tio.

…BEIRUT
- När vi började jobba med Zozo hade jag inte varit i Libanon på sjutton år och att komma tillbaka till min gamla gata, till lägenheten där jag växte upp, var väldigt speciellt. Den står tom, så jag gick upp till grannen och hämtade nycklar och gick in. Det första som slog mig var hur litet det var, jag hade för mig att lägenheten skulle vara helt enorm.

- Sen var det minnena, allt jag har gjort där. Min bild var att det skulle vara precis som då, att ingenting hade förändrats. Men det var inte bara rent fysiskt som det var mindre utan också känslan i sig. Det är som om nån skulle fråga dig hur din känsla är för ditt liv här och nu och du skulle tänka på dina kompisar, hur ni går på bio och sånt. Sen åker du bort i tjugo år. När du kommer tillbaka tror du att det ska vara likadant fast det är det inte. Men bara att få åka dit, att träffa alla människor, äta maten och ha folk runt mig som pratade mitt språk, det var djävligt härligt.
Johan Brännström
Källa: Pressmaterial

Josef Fares filmografi

2005 – Zozo
2003 – Kopps2002
Kom då! (kortfilm)
2000 –Jalla! Jalla!
2000 – Dicken (kortfilm)
1999 – Coola killar (pilotfilm)
1998 – Kajsa & Muhammed (kortfilm)
1998 – The Filmmakers (kortfilm)
1998 – Bad Luck (kortfilm)
1997 – Rånet (kortfilm)
1997 – Galileo spökjägaren (kortfilm)
1996 – Gangstas’n’cash (kortfilm)
1995 – Lunatics (kortfilm)