Filmdelta.se

Han är en av Hollywoods mest nyskapande regissörer.
I sin nya film tar Steven Soderbergh ytterligare ett steg framåt – genom blicka bakåt.
The Good German är nämligen inspelad med exakt samma filmteknik som användes i 40-talsfilmerna.

Få andra kan som Steven Soderbergh växla mellan experimentell avantgarde som Bubble eller innovativ berättarteknik som The Limey och glamourösa Hollywood-produktioner som kommande Oceans 13.
- Steven närmar sig olika projekt på olika sätt, säger producenten Gregory Jacobs, som samarbetat med regissören i 14 filmer. Traffic t ex, filmades med handhållen kamera och var mer av en filma-och-spring-teknik, medan Ocean’s Eleven och Ocean’s Twelve var hans version av stora Hollywood-produktioner.

Nu har han hittat ännu en outforskad vrå - genom att blicka bakåt. Steven Soderbergh har länge inspirerats av klassikerna, i synnerhet den atmosfärrika film noir-genren och filmer som Casablanca, Den tredje mannen, Skuggor ur det förflutna och Notorious. Så han bestämde sig för att spela in The Good German enligt noir-traditionen, inte bara tematiskt sett, utan också tekniskt. Med dåtigens teknik. Genom att studera 60 år gamla produktioners kontinuitet och läsa skriptornas anteckningar, lärde sig Soderbergh sina föregångares arbetssätt. Efter att ha lusläst kontinuitetsrapporter från Michael Curtiz filmer, däribland Mildred Pierce, kunde han fastställa att de använde sig av fem olika linser – en 50mm, en 40mm, en 32mm, en 28mm och en 24mm – och han begränsade sig därefter. Ingen modern utrustning fick användas.
- Det var otroligt utmanande och kul på samma gång, säger han. Vid många tillfällen, gjorde vi som de gjorde på 40-talet. Vi tvingades fuska på samma sätt som de fuskade. Ibland läste vi på och upptäckte hur de gjort och ibland räknade vi ut hur de måste ha gjort, på egen hand.

Soderbergh gav också skådespelarna tidstypisk regi för att uppnå en skådespelarstil som var tydligt teatralisk och som grundade sig i 40-talets skådespelarstil.
- Det är mottesen till det sätt på vilket skådespelare agerar idag, säger Soderbergh. Det är väldigt utåtriktat skådespeleri, inte lika introvert.
Han använde sig även av filmmusik i den gamla stilen, simulerade bakgrundsprojektioner och den traditionella svepningen i klippningen mellan scener, vilket användes flitigt av dåtidens regissörer. Han filmade i filmateljéer och på ett begränsat antal inspelningsplatser och kompletterade dessa med arkivbilder, bland annat från Berlins gatuliv, inspelade precis efter kriget fyllde. De hämtades från alltifrån europeiska och amerikanska filmregissörer till USA:s armé och de fanns bevarade vid National Archives i Washington DC, Imperial War Museum i London och liknande arkiv i Paris och Moskva. Mycket av materialet behövde städas upp innan det kunde användas och större delen var i färg, så Soderbergh tvingades konvertera det, till sin svartvita film från 2000-talet. De bilder som togs på plats av Billy Wilder till filmen Det hände i Berlin från 1948 var fortfarande tillgängliga och användes till några bilscener, t ex i den inledande sekvensen när Tully kör Jake från flygplatsen.

Rekvisitan var också autentisk, hämtad direkt från Tyskland.
- Vi hade en “shopper” i Berlin, som skickade oss en pall fullastad med allt från gamla toaletter till telefoner, strömbrytare, skyltar och spisar – sådant vi aldrig hade kunnat hitta här, säger Messina. Han skickade delar av kakel som vi återskapade och satte upp på köksväggarna i Lenas lägenhet.
Stridsvagnar, militärfordon och gamla bilar förstärkte atmosfären. Bland de mest slående var en Rolls Phantom 3 (V-12) från 1937, som tillhörde fältmarskalk Montgomery och som han hade kört 58000 mil med under kriget. Filmskaparna använde sig också av en Chrysler Airflow Limousine från 1936, som enligt dokumentation ska ha körts i Potsdam under konferensen, samt en Packard LeBaron-stadsbil från 1937. Båda modeller är de enda som fortfarande existerar.

Själv anser han att dåtidens begränsningar hjälte regissörerna att bli mer kreativa.
- Vad hade hänt om filmskaparna som arbetade i Hollywood 1945 hade haft samma kreativa frihet som vi har idag? Tänk om det inte fanns någon Hayes Code och tänk om de hade haft möjlighet att vara lika tydliga och realistiska, som vi är, då de skildrade vissa dramatiska eller fysiska aspekter såsom våld och sexualitet? De flesta referenser vi har till hur folk betedde sig då är baserade på filmer från den epoken, och de representerar inte folks beteenden på ett korrekt sätt. Det gjordes stora moraliska kompromisser i den miljön. Det ska bli intressant att se hur publiken tar till sig blandningen av dessa två idéer.

Johan Brännström