Filmdelta.se

Du kanske trodde att du sett den mest personliga sidan av Josef Fares med hans förra film Zozo. Men nu överraskar han igen – med en ny film om det oprovocerade våldet. Med Josef Fares själv och hans närmaste vänner i huvudrollerna – som sig själva.

Den börjar vardagsrealistisk, som en egen hemfilm. Leo – spelad av Leonard Terfelt - har just fyllt 30. Omgiven av familj och vännerna Josef – spelad av Josef Fares och Shahab – spelad av Shahab Salehi – skålar han för framtiden. Men när festen är slut och Leo och hans flickvän vandrar hemåt, händer något som för alltid ska förändra deras liv. På gatan blir de helt oprovocerat attackerade av två brutala våldsmän. Det slutar med att både Leo och Leos flickvän blir svårt misshandlade. Men att komma över det blir en lång och mödosam process där hämndlystnaden växer för varje dag.

Det är både till ämne och form en minst sagt oväntad film för Josef Fares att följa upp komedisuccéerna Jalla! Jalla!, Kopps och den dramatiska Zozo om hans uppväxt i krigets Libanon och resan till Sverige. Den sågs av drygt 270 000 besökare på bio – en stor succé med de flesta mått mätt – men för Fares inte riktigt i samma nivå de två första jättesuccéerna som båda sågs av över 700 000 besökare.
– Efter Zozo kände jag mig lite mätt, jag hade gjort tre långfilmer och upplevde att jag hade presterat, presterat, presterat. Jag kom till ett läge där jag började känna mig för beroende av min publik. Som att min uppgift, det var att behaga. Men om man hela tiden tänker på mottagaren, då förlorar man sig själv till slut. Min ingång till Leo blev att inte känna nån press utifrån, inte tänka på publiken så mycket och istället försöka hitta lugn nog att göra min egen grej.

Idén till Leo tog form då Josef Fares firade sin riktiga vän Leonard Terfelts 30–årsdag.
– Vi satt på en restaurang och firade, vänner och familj och det var en sån lycklig situation. Leonard höll tal om att det här var början på livet, nu var han ´äntligen 30!´. Men jag började fantisera, tänkte att när som helst skulle det här kunna ta slut. Tänk om något hände oss... hur skulle vi reagera då?
– Redan tidigare hade vi – jag, Leonard och Shahab – haft flera diskussioner om lojalitet, vad det egentligen innebär att vara en lojal vän, och det var utifrån de diskussionerna manuset började växa fram.
– Vi har diskuterat, improviserat, de har kommit med sina tankar och idéer och det har varit en enormt spännande process.

Filmen spelades in i november och december förra året, utan det sedvanliga PR–maskineriet. Detta för att ge Fares friheten att göra den på ett annorlunda sätt än tidigare.
– Det som är annorlunda mot mina tidigare filmer är att den är filmad i kronologisk ordning – vilket är väldigt opraktiskt och oekonomiskt. Men vi hade ett litet team som vi kunde flytta omkring lätt. Det kändes väldigt skönt och bidrog till realismen. Det var också det som var kul med den här filmen, att jag vågar testa såna grejer som skulle vara idiotiska egentligen.
- En annan grej vi gjorde var slogs på riktigt för att visa råheten och fulheten i våldet. Det var många metoder som var nya för mig.
– Men jag kände att jag vågade lite extra den här gången. Jag vågade ta en extra tagning, ligga kvar lite extra länge på skådespelarna.

Han vill dock inte komma med några djupa svar om våldets mekanismer utan mer väcka debatt.
– Ju mer vi gick in i idén desto mer insåg vi hur stort och komplext det var. Men det är viktigt att klargöra att vi inte kommer med någon lösning. Vi är ifrågasättande precis som alla andra.
Han vågade också ställa sig framför kameran. Men erkänner villigt att han inte är någon skådespelare.
- Av oss tre är det bara Leonard Terfelt som är riktig skådespelare. Men i och med att filmen låg mig så varmt om hjärtat så ville vi använda oss så mycket som möjligt av vår riktiga vänskap för att få en realistisk ton. Vi använde våra riktiga namn, det var ett enkelt knep för mig att påminna mig om det.
Johan Brännström
Källa: pressmaterialet