Filmdelta.se

Bröderna Coen

De arbetar så tätt ihop att de kallas för ”den två–hövdade regissören”. Nu har de gjort sin största succé någonsin, den fyrfaldigt Oscarbelönade No Country for old men. Filmdelta berättar historien om Joel och Ethan Coen, filmens mest excentriska brödrapar.

Utseendemässigt är det inte alltför svårt att se skillnad på dem. I alla fall när de står upp. Joel är med sina 1,83 tio centimeter längre än lillebrodern Ethan. Men att de mentalt nästan är som siamesiska tvillingar har många journalister fått erfara då de lämnat intervjuer med bröderna, förbluffade över deras besynnerliga sätt att avsluta varandras meningar. Men så har deras liv och karriärer varit sammanvävda från första början. De pluggade på samma skolor som yngre. De har skrivit sina manus tillsammans ända sedan de började – men turas om vem som ska stå överst. De regisserar filmerna sida vid sida trots att Joel officiellt fram till nyligen stått som regissör och Ethan som producent, något de började med på grund av att fackförbundet Directors Guild of America inte tillät att två personer delade på credit regin om de inte är ”en etablerad duo”. Vilket de nu är utan tvekan. De till och med klipper dem tillsammans. Men låter kredit för klippningen gå till ett gemensamt alias, Roderick Jaynes. Den enda som svävat ut något på egen hand är Ethan som gett ut en novellsamling, Gates of Eden 1999. Han experimenterade dock inte alltför vilt. Novellerna är i samma hårdkokta, svart humoristiska stil som hans och broderns filmer.

Joel och Ethan föddes i Minneapolis, Minnesota. Joel är den äldre, född 1954. Ethan kom tre år senare 1957. Båda föräldrarna var professor, pappan Edward i ekonomi på University of Minnesota och Rita i konsthistoria på St Cloud State University. Som barn jobbade Joel extra med att klippa gräs för att spara ihop pengar till en super 8–kamera. Tillsammans gjorde de egna varianter på filmer de sett på TV däribland Cornel Wildes The Naked prey som de förvandlade till "Zeimers in Zambia" med barndomskompisen Mark Zeimers Zimering i huvudrollen – och Ethan som en inföding med spjut – och ”Henry Kissinger, man on the go som de också nämnde i sitt Oscarstal. De tyckte också att det de gör idag inte är så annorlunda mot vad de gjorde då – och tackade juryn för att statyetterna innebär att de kan ”fortsätta leka i sitt hörn av sandlådan”.

Efter att de gått ut St Louis Park High School 1973 respektive 1976 studerade båda på Simon’s Rock College. Joel gick vidare till ett filmprogram på New York University i fyra år. Ethan till Princeton University där han tog examen i filosofi.
Joel fick sitt första professionella filmjobb som produktionsassistent på en rad olika företagsfilmer och rockvideos. Under denna tid träffade han Sam Raimi som letade efter en assisterande klippare på sin debutfilm Evil Dead. Samtidigt som de jobbade med Raimi började han och brodern Ethan skriva manus tillsammans.

1984 långfilmsdebuterade de med movie=4826">Blood simple, en synnerligen hårdkokt film noir–historia som omedelbart satte bröderna på filmkartan och hyllades för sin visuella stil och svarta humor. För att finansiera den spelade de in en provscen som de visade för producenter – med kompisen Bruce Campbell (även huvudrollsinnehavare i Evil Dead) i rollen som kom att spelas av Dan Hedaya. Scenen de filmade var där han kryper blodig efter vägen.

Holly Hunter provspelade för rollen som Abby, men var tvungen att tacka nej på grund av att hon var med i en pjäs samtidigt. Hon tipsade sin rumskompis Frances McDormand som inte bara fick rollen – hon fick en av bröderna också. Joel som hon varit gift med sedan dess. Holly Hunter kompenserades dock genom att få den kvinnliga huvudrollen i deras nästa film, Arizona Junior, 1987, mot Nicolas Cage. En roll de specialskrev för henne. Filmen hyllades precis som debuten och byggde upp brödernas rykte som några av de mest originella nya filmskaparna i USA.

Deras tredje filmen blev gangsterpastischen Miller’s Crossing. Men det var med Barton Fink 1991 som de fick sitt stora konstärliga genombrott. Filmen, som handlar om en författare med skrivkramp som tar in på ett mystiskt hotell, skrev de under en period av egen skrivtorka under arbetet med Miller’s Crossing. Barton Fink belönades med Guldpalmen och pris för bästa skådespelare till John Turturro och bästa regi - den första filmen någonsin att vinna de tre tyngsta priserna . Den fick även tre Oscarnomineringar.

De följde upp med sin mest ambitiösa och dyraste film dittills, Strebern, en ännu mer skruvad komedi i screwball–anda. Trots sin originalitet och sin visuellt djärva stil blev den en både kommersiell– och kritikermässig besvikelse, mycket på grund av sina många referenser till andra klassiska filmer. Den spelade bara in 20 miljoner kronor – en rejäl förlust med tanke på att budgeten var på 165 miljoner.

Bröderna svarade med att återvända till sin mer hårdkokta svarta komedi–stil. Och svaret blev deras största triumf dittills. Fargo nominerades till sju Oscars och vann två, en för bästa manus och en till Frances McDormand för bästa kvinnliga huvudroll som gravid och ständigt illamående kvinnlig polis. Den gjorde också vår egen Peter Stormare till internationell stjärna. Huvudrollen som Jerry Lundegaard visste de tidigt att William H Macy var bäst för. Men efter en provspelning hörde han aldrig av bröderna. Så han flög själv till New York, konfronterade dem och sa: ”Jag är väldigt väldigt orolig att ni kommer att sabba den här filmen helt genom att ge rollen till någon annan. Ger ni mig inte rollen är jag tvungen att skjuta era hundar”. Han skojade förstås. Men fick rollen.

De följde upp med en återigen skruvad svart komedi, The Big Lebowski. Vid premiären fick den ett relativt svalt mottagande, men har i efterhand fått status som något av en kultklassiker. Opåverkade av mottagandet fortsatte bröderna med att ta sig att ingen mindre än en av litteraturhistoriens klassiska verk, Homeros Odysséen. Fast på deras eget skruvade vis blev den O Brother, Where art thou med George Clooney som förrymd fånge i 1930–talets amerikanska södern. Faktum är att han var så sugen på att filma med bröderna att han tackade ja utan att läsa manus. Trots sin allt annat än publikvänliga titel blev den både en kritiker– och publiksuccé.

Efter att ha återvänt till rötterna med den svartvita film noir-pastischen The Man who wasn’t there – som liksom O Brother were art thou klipptes av Tricia Cooke – Ethans fru sedan 1993 – föll bröderna Coen dock in i en formsvacka med några filmer baserade på andras material. Intolerable cruelty – återigen med Clooney – där de för första gången bearbetade någon annans manus och The Ladykillers, en nyinspelning av en Peters Sellers–komedi från 1955 – innan de återvände triumfartat till de hårdkokta småstadsmarkerna med No Country for old men, baserad på Cormack McCarthys roman. Den har blivit deras största kommersiella succé med över 400 miljoner kronor i intäkter. Och i veckan vann den fyra Oscars – för film, regi, manus och manlig biroll till Javier Bardem.

Den brädade därmed den största konkurrenten Paul Thomas Andersons There will be blood som liksom Coens film hade åtta nomineringar. En konkurrens som började redan under inspelningen. Filmerna spelades nämligen delvis in samtidigt i Marfa, Texas. En dag tvingades bröderna Coen till och med avbryta en tagning då de upptäckte ett svart rökmoln som kom in i bild. Det visade sig komma från Paul Thomas Anderson som testade pyroteknik för sin film en bit därifrån.
Josh Brolin, fick liksom William H Macy i Fargo, ta till extrema metoder för att övertyga bröderna. Då han inte fick en provspelning spelade han själv in ett band med sig själv – regisserat av Robert Rodriguez och Quentin Tarantino (!).

Javier Bardem som den psykopatiske lönnmördaren Anton Chigurh blev inte bara en av de mest minnesvärda karaktärerna i en Coen–film. Det blev också en av de mest minnesvära frisyrerna. Coens använde ett foto från 1979 av en okänd bordellgäst som förlaga. Varvid Bardem ska ha utbrustit då han såg dfotoet: ”Åh nej, nu kommer jag inte att få ett ligg på två månader.”

Trots fyra Oscars med No Country for old men vilar de inte på sina lagrar. De har redan avslutat Burn after reading, en svart spionkomedi med Brad Pitt och George Clooney som har USA–premiär i höst, och har precis påbörjat A Serious man, en svart komedi som ska ha premiär 2009. De har också annonserat att de därefter ska ta sig an Michael Chabons bok the Yiddish policemen's union.

Men vad de än företar sig är det ingen risk att de ska sälja ut sig.
– En gång hade Ethan en mardröm att han hittade mig på inspelningen av Hulken med en guldkedja runt halsen där jag sa: ”Jag måste ju ha mat på bordet också”.
Och deras filmer lär fortsätta vara lika originella och svarta förut. De hatar nämligen snyftare.
– Jag hatar när folk gråter på bio, säger Joel. Det är väldigt störande när man sitter på en riktigt dålig film och hör någon snörvla och snyta sig.
Johan Brännström
Källa: IMDB, Allmovie