Filmdelta.se

Trots att Life as a House visar oss en del mörkare sidor av livet utspelar sig handlingen i vad som skulle kunna beskrivas som en sagomiljö. Mestadels befinner vi oss på platsen där Georges nya hus ska byggas, en klippa högt ovanför det brusande havet. Här har George Monroe levt i vad som närmast är ren misär under många år, och på samma ställe bestämmer han sig för att äntligen våga ta språnget och förverkliga sina drömmar.
Platsens överväldigande skönhet var något som Kevin Kline såg som en bidragande orsak till Georges förvandling.
– George bor på en plats som nästan är för vacker för att vara sann, säger Kline. Varje dag kan han se den underbaraste soluppgång och solnedgång man kan tänka sig, eller så får han se hur dimman rullar in från havet, hur vågarna slår mot klipporna. Det är hänförande, men han tar det för givet ända tills den dagen han plötsligt vaknar upp och ser världen på ett nytt sätt.

Filmen spelades till största delen in vid klipporna på halvön Palos Verdes, ett område i södra Kalifornien som är känt för sitt fantastiska läge invid havet och för sina vackra hus, där folk som hör hemma i den övre medelklassen bor. Från en helikopter upptäckte regissören Irwin Winkler, producenten Rob Cowan och scenografen Dennis Washington den ideala inspelningsplatsen – en ödsligt belägen brant klippa som var omgiven av ett elegant och modernt bostadsområde. Området heter Long Point, tillhörde en gång Marineland Aquarium och består av en lång landremsa mot havet.

– Vi hade verkligen tur som hittade den här platsen, konstaterar Rob Cowan och fortsätter: Bara man ser den sätter fantasin igång och arbetar och det är inte svårt att föreställa sig att någon kan få för sig att bygga ett mycket speciellt hus här, ett hus som kan stå emot såväl tidens tand som vind och väder.
På platsen lät produktionsteamet först uppföra Georges gamla ruckel till hus. – Den förvandling som George gamla hus går igenom allteftersom han river ner bit för bit av det speglar det som försiggår inom honom själv, förklarar Rob Cowan. Till att börja med finns på platsen bara ett gammalt slitet ruckel som präglas av ensamhet och förfall, men så snart man börjar riva der det och grunden läggs för det nya huset antar platsen en atmosfär av öppenhet och förmedlar en känsla av varaktighet. Vi har scenografen Dennis Washington att tacka för de fantastiska scenbilderna som bidrar till känslan i filmen.

Pricken över i var att Dennis Washington hade studerat arkitektur innan han bestämde sig för att bli scenograf – och det var han själv som gjorde ritningarna till George nya hus.
– Han var otroligt kreativ, berömmer Irwin Winkler. På ett tidigt stadium bestämde vi oss för att huset inte skulle bli någon orealistisk byggnad. Det var inget luftslott George skulle bygga utan någonting som man verkligen skulle kunna bo och trivas i, och som dessutom skulle passa väl in i omgivningen. Dennis lösning var idealisk.
Själv säger Washington:
- Jag ville att huset skulle bli charmigt och byggt med den typ av hantverksmässig kunskap som en person som George skulle kunna ha. Det skulle vara ett elegant hus – men inte alls på samma sätt som de andra husen i området.

Men förutom den underbara omgivning som platsen utgjorde innebar närheten till havet också något annat: oförutsägbart väder och ofta opraktiska inspelningsförhållanden.
– Vädret slog om var femte minut, konstaterar Kristin Scott Thomas och fortsätter: Det gällde att hela tiden vara beredd på vad som helst.

Havsvattnet var också osedvanligt kallt, vilket Kevin Kline fick erfara då han insisterade på att göra sina egna stunt-scener.
– När vi spelade in den scen då Kevin hoppar från klippan ner i vattnet kunde han inte ha på sig en heltäckande våtdräkt eftersom han hade shorts på sig innan han hoppade, berättar Irwin Winkler. Men tidpunkten var perfekt för att spela in den här scenen, med ett underbart ljus och fantastiskt vågspel på havet. Så Kevin valde att genomföra det hela trots det kalla vattnet och vi var tvungna att ta om scenen tre eller fyra gånger innan vi var nöjda. Trots det klagade han inte – vilket visar vilken typ av skådespelare han är.

Filmens atmosfär förstärks ytterligare med hjälp av Oscarbelönade Vilmos Zsigmonds foto.
– Jag har velat jobba med Vilmos under de senaste tjugo åren, erkänner Irwin Winkler. Tyvärr har han aldrig varit ledig när jag frågat honom tidigare. Nu kan jag säga att den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge: jag tror inte att jag har jobbat med en så kreativ person tidigare, och den här filmen skulle inte ha blivit vad den är utan honom.

Rob Cowan instämmer och tillägger:
– Vilmos bidrog med något väldigt speciellt under inspelningen. Hans bildspråk är både elegant, ironiskt och rörande. När man såg Irwin, Vilmos och Kevin kunde man inte undgå att notera det enastående samförstånd som fanns mellan dem.

Och Vilmos Zsigmond håller med:
- Det var en utmaning att jobba med den här filmen, men att få möjlighet att fånga all den här skönheten var värt alla ansträngningar, säger han.

Kevin Kline avslutar:
– Vilmos fångade ljuset och atmosfären på ett perfekt sätt, med ett drag av mystik, fara, skönhet och lugn.

Micke Folke
Källa: SF film