Han är praktiskt taget okänd trots 28 filmer på meritlistan som skådespelare, däribland Kubricks ”Eyes Wide Shut”.
Sedan regisserar han sin första långfilm – som hyllas över hela världen och får fem oscarnomineringar.
- Oh yeah, visst är det lite ironiskt, skrattar Todd Field då Filmdelta träffar honom.
In the Bedroom är ett lågmält drama om vad som händer när tragedin drabbar en familj i småstaden Maine. Det har hyllats för sina skådespelarinsatser – både Sissy Spacek, Marisa Tomei och Tom Wilkinson oscarnominerades för sina roller – och för sin subtila skildring av hur sorgen blir medlem av en familj. Men så har den tagit nästan tio år att nå biodukarna.
- Jag läste Andre Dubus novell redan 1992, säger Todd Field som inte överraskande är en lågmäld 38-åring med diskret pipskägg. Manuset började skriva först 1997 och avslutade det 1998. Sedan tog det ytterligare två år att få filmen finansierad.
Andre Dubus novell är bara 18 sidor lång. Vad var det som lockade dig i den?
- Det var nog flera saker, som jag då inte var medveten om. Men det som omedelbart grep mig var att jag kunde se mina föräldrar i porträttet av hans familj. Sedan hade jag två år innan drabbats av en personlig tragedi som jag precis börjat komma över.
De personliga parallellerna slutar inte heller där. Field, är precis som Dubus och familjen i filmen, bosatt i Maine.
- Jag använde mina barn, mina grannar, skådespelare jag kände i filmen. Den lokala sheriffen i Maine medverkar. Vi filmade till och med i mitt hus. Stugan de åker till i slutet är min. Men det är också för att det var en väldigt blygsam film gjord med en blygsam budget (skratt).
Han insisterar dock på att det inte är hans föräldrar som skildras i filmen.
- Mina föräldrar uppfattades nog på samma sätt som dem i filmen, som en del av samhället där. Men när jag började skriva blev det inte alls dem, jag plockade ihop delar till karaktärerna från många andra människor jag kände.
Du har inte fått arga protester från folk i Maine som känner sig träffade?
(skrattar) Nej, jag menar att jag plockade delar från folk på ett positivt sätt, i huvudsak perspektiv på världen, åsikter och sådant. Men, nej, det är ingen som har protesterat.
Du har gjort 28 filmer som skådespelare. Eyes Wide Shut, The Haunting, Twister. Ändå blir du känd och hyllas över hela världen för din första film - som regissör?
- Jag har vänner som är kända skådespelare och jag har aldrig haft några problem med det. Det folk brukade säga till mig när de kom fram till mig på gatan var. ”Jag känner igen dig från någonstans...” Nu kommer folk fram och vet mitt namn – för en film jag regisserat. Så visst är det ironiskt. Men jag skulle helst slippa det. Jag ville inte alls göra press för ”In the Bedroom” först. Jag ville inte uppfattas som ännu en skådespelare som vill regissera. Det är en sådan kliché. Till och med jag reagerar så när jag läser om det.
Hur ser du framtiden. Som skådespelare eller regissör – eller båda?
- Jag fortsätter regissera. Jag började faktiskt regissera kortfilmer innan jag började som skådespelare. Det gjorde jag bara för att betala av studielån för filmskolan. Jag hade faktiskt tänkt sluta som skådespelare 1992, jag var desillusionerad och trött på det.
Vilken regissör du arbetat med har du lärt dig mest av?
- Victor Nunez som jag gjorde ”Ruby in Paradise” med var den som ändrade min syn på skådespeleriet och fick mig att fortsätta med det. Han var så öppen, vi var ett helt gäng som satt och diskutera oss fram till hur filmen skulle bli. Han omfamnade mig helt, gav mig till och med sin kamera och lät mig prova själv. Jag gjorde en kortfilm under inspelningen av ”Ruby” – som han visade före filmen på festivaler senare. Stanley Kubrick är en annan som haft en djup effekt på mig. Han visste att jag ville göra film själv och var inte rädd för att visa mig sina dagstagningar.
In the Bedroom har en psykologisk underton som nästan är Bergmansk.
- Bergman....(suckar, ler) Vad ska man säga? Han är mästaren. Jag såg ”Jungfrukällan”. Där har du en film om sorg. Bergman är nog allas influens.
Johan Brännström