Filmdelta.se

Han är mest känd för Hollywood-filmer som Internal Affairs och Farväl Las Vegas. Men numer gillar Mike Figgis att testa filmens gränser – som Timecode och Hotel – om ett digitalt formexperiment om kannibalism. Filmdelta träffade Figgis. Och pratade Dogma, svenska skådespelare och om hur han kunde ha blivit medlem i Roxy Music.

Den lågmälde brittiske regissören är i Stockholm för att delta i Filminstitutets vårprogram Drömfabriken för unga filmmakare över hela landet. Det visar sig att han har lite av en förkärlek för Sverige och svenskar.

- Jag har varit här fyra-fem gånger förut totalt. Första gången var för tio år sedan, för att se en uppsättning av Fröken Julie och träffa Lena Olin. Jag spelade också in en reklamfilm i Norrland, om finsk mjölk! Skrattar han. Figgis har redan arbetat med Stellan Skarsgård i Timecode och Olin i Mr Jones, men säger att han gärna skulle kunna tänka sig att spela in en hel långfilm här.

- Svenska skådespelare är annorlunda. Det är ett litet land med en stark dramatradition och estetisk kultur. De har mer kunskap om teater och starka kulturella rötter. Det skulle vara roligt att spela in en långfilm i Trollywood.

En titt på den 54-årie Figgis egna rötter avslöjar också att han är från samma stad som Ridley Scott, Newcastle, Men medan kollegan vunnit kommersiell framgång med sin slipade visuella tyngd vässad i reklamfilmen, har Figgis valt en mer konstnärlig väg. Efter mer utflykter till Hollywood med filmer som ”Internal Affairs”, Mr Jones” och ”Farväl Las Vegas” har hans filmer alltmer utmanat den konventionella formen, Loss of Sexual Innocence var en stiliserad återskapning av Edens lustgård, i ”Timecode” berättade han fyra historier samtidigt parallellt med digitalvideo, alla i verklig tid. Men i nya ”Hotel” går han ännu längre – en makaber historia som alternerar mellan teatraliska stilgrepp och semidokumentär digital-video realism med kannibalism, surrealistiska förlossningsscener och erotik.

Var det något specifikt som startade denna förvandling?
- Det var framför allt två saker. En otillfredsställelse med den konventionella strukturen, Jag började leta efter ett nytt, fräschare sätt att berätta på. Jag började också vilja arbeta med billigare teknik, som digitalvideo, eftersom det generar en ny sorts frihet. Det gör ingenting om filmerna inte är stora succéer, de kostar nästan ingenting att producera.

Både ”Timecode” och ”Hotel” är till stor del improviserade. Hur mycket vet du om filmen på förhand?
- Jag vet grundpelarna i strukturen, miljöerna, tekniken. Man vet vilka de praktiska reglerna är. Sedan arbetar vi fram med skådespelarna hur vi applicerar de reglerna. Gör en skådespelare något storartat i en scen kan jag tänka mig att låta det ändra historien.

Finns det inte en gräns för att vara nyskapande där man börjar fresta på tålamodet hos sin publik?
- Nej, men däremot tror jag ens publik blir mindre. Man definierar sin publik snabbare och tydligare då man lämnar den kommersiella mittfåran.

Men du måste ha fått en del starka reaktioner på ”Hotel”?
- Jo, en del hemska. Vid vår första visning på Toronto Film Festival började de första i publiken gå ut redan efter fem minuter – och fortsatte sedan i en jämn ström ända till eftertexterna. Tills det var nästan tomt. Det var knäckande! Jag hade hoppats att publiken idag skulle vara mer mogen. ”Hotel” är trots allt ganska mild i jämförelse med en hel del av det som släpps idag.

Har Dogma varit en influens i din utveckling åt mer experimentellt berättande?
- Dogma, absolut. Men mer parallellt. Redan när jag gjorde ”Farväl Las Vegas” praktiserade jag flera av de saker som de gjorde; minimal ljussättning, den filmades snabbt på få platser med super 16-kamera. Det finns likheter till en viss punkt. När Dogma kom så gav det mig styrka att se att det fanns andra filmmakare som ville prova liknande saker.

Hur ser du på dina Hollywood-filmer nu?
- Om man har ynnesten att få göra film regelbundet kan man luta sig tillbaka i en ganska bekväm sits från vilken man betraktar dem. Med respekt, ibland bli positiv överraskning. Men jag har ganska lätt att göra den typen av genrefilm. Jag tror att man kan vara kreativ inom genrer så länge man inte sabbar storyn och levererar genrens interna mekanik.

- Jag ska faktiskt göra en Hollywood-thriller härnäst, ”Cold Creek Manor”. Men det var i första hand en finansiell nödvändighet. Jag kan inte finansiera de filmer jag vill göra än.

Har du tackat nej till några stora filmer?
- Ja. Jag sa nej till filmen Halle Berry vann en Oscar för, ”Monster’s Ball”. Jag sa nej till ”Thelma & Louise" också. Men jag har aldrig tackat nej till en film och ångrat det efteråt.

- Den enda film jag tar avstånd från är ”Mr Jones” som klipptes om och delvis filmades om av filmbolaget bakom min rygg. Jag har bara sett tio minuter av den, mer orkar jag inte se. Den blev inte i närheten av den film jag ville göra. ”Farväl Las Vegas” var ett direkt svar på den upplevelsen. Hade inte ”Mr Jones” gått så dåligt hade jag säkert gjort en annan film efter. Jag hade inte en aning om hur framgångsrik ”Farväl Las Vegas” skulle bli.

Musik är en viktig influens för dig. Du skriver musiken till dina egna filmer. Du spelade piano i bandet GasBoard som ung – där Bryan Ferry började som sångare.
- Jag spelade faktiskt med Bryan Ferry och såg till och med de första repetitionerna med Roxy Music. Jag valde att inte hoppa med i det bandet för att jag inte trodde att de skulle bli framgångsrika (skratt). Men jag har ingen ågren. Jag arbetade samtidigt på teatern och ville utveckla den sidan.

Musiken är viktig för dina filmer, ändå har du inte gjort en musikal?
- Mitt teatersällskap producerade tre uppsättningar av mer operatisk natur, men jag är inte stor musikalfan. Jag gillar inte opera heller. Jag har svårt att ta det på allvar.

Vilka är dina filmiska influenser?
- Jean-Luc Godard, Bunuel, Bergman förstås. Coppola under Gudfadern-perioden. Jag tror jag föredrar Europeiska filmer.


Johan Brännström