Filmdelta.se

- Jag ville inte göra någon monsterfilm. Jag ville inte heller skapa science fiction, inte ens en film om övernaturliga väsen. Jag skulle vilja beskriva den som ett psykologiskt mysterium med naturliga fast surrealistiska övertoner...

Orden är Mark Pellingtons, regissör till MOTHMAN. Det är en berättelse baserad på verkliga händelser - de inträffade i den lilla staden Point Pleasant i West Virginia på 60-talet. Mark Pellingtons film är förlagd till nutid, dvs sent 90-tal, och i ledande roller ser vi Richard Gere, Debra Messing, Laura Linney, Alan Bates, m fl.

Som Richard Gere uttrycker det:
- Den här berättelsen är egentligen en psykologisk story. Min rollfigur har just drabbats av en oerhörd förlust, hans hustru är död. Allt som händer honom står på något sätt i relation till traumat i denna händelse. På det sättet får vi alla vårt eget privata universum projicerat för oss genom filmen. En av poängerna med denna film är att alla upplever det som sker ur en egen vinkel. Någon har hört någonting, någon annan har sett någonting, och en tredje person har känt något speciellt. Det är tolkningen av en verklighet som är grundad på en människas eget inneboende bagage.

Det var den psykologiska aspekten i berättelsen som grep Mark Pellington:
- Richard Hatem skrev manus efter boken och har gjort ett enastående jobb, säger han. Genom att skapa en figur som John Klein, som blir navet kring vilken alla dessa händelser rör sig har han åstadkommit berättelsens hjälte. Det är ett knepigt uppdrag, för det är lätt hänt att hela historien kantrar och glider över till melodram eller blir allmänt knäpp. Alltihop är ju faktiskt ganska obegripligt, och då man får ta sig till ett djupare lager, till en metafysisk, surrealistisk, enigmatiskt mystisk och emotionell nivå. Annars blir det helt enkelt rent ut sagt löjligt.

Pellington har fått mycket beröm för att han lyckats behålla fokus på det rent mänskliga och på den psykologiska slagkraften i berättelsen.

- Det finns folk som har försökt göra film av Mothman ända sen Keels bok gavs ut, säger producenten Richard S Wright.

- Många har gjort tappra försök men det är ett svårt ämne att ge sig på. Vi bestämde på ett tidigt stadium att hålla oss ifrån alla UFO:s men behöll de mera spännande aspekterna, som att folk såg märkliga ljusfenomen, och fick underliga telefonsamtal från någon - eller något - med konstiga röster. Vi betraktar Mothman som ett slags närvaro, och försöker därmed undvika gimmickar i likhet med Svarta Lagunens trick och sånt. Vår variant är mycket mindre påtaglig och därmed också otäckare.

- Vi säger aldrig något om "väsen" eller "monster". Något är närvarande, men vi låter åskådaren närmare bestämma dess art.

Lakeshore Entertainment har arbetat med detta projekt ganska länge. VD, Gary Lucchesi, blev övertygad om att det är trovärdigheten i historien som är det viktigaste:

- Om detta skulle kunna hända mig, så intresserar det mig.

- Tänk på de stora Hitchcockfilmerna, fortsätter han. Fönster mot gården tex, där Jimmy Stewart sitter med brutet ben och blir vittne till ett mord. Där kan man säga till sig själv: Jaa, det skulle kunna hända mig! och det är då det blir spännande. Det händer när kloka, sansade människor drabbas av det ofattbara. I det här fallet ett oförklarligt förebud om död, mångas död.

Gary Lucchesi var speciellt nöjd med valet av Richard Gere som filmens huvudroll:
- Richard är en mycket populär skådespelare, och som John Klein är han perfekt. Man måste få tag i en kille som agerar trovärdigt när han får höra alla historier som folk berättar för honom, eller som man själv kan tro på när han säger: "Jag blev uppringd av något som kallar sig Indrid Cold"- annars brister man ut i skratt, och det går ju inte.

- Med John Klein har vi försökt åstadkomma en figur som helt och hållet är pragmatiker. Han skriver för Washington Post. Hans hela liv går ut på att skaffa fram fakta. Nu står han här med något som han inte riktigt kan sätta fingret på, som hans logiska hjärna säger inte kan finnas till, och därför blir hans kärnfråga den om han kan tro på något övernaturligt, något metafysiskt eller rent av andligt, fortsätter han.

Mark Pellington tar vid och beskriver Klein så här:
- Han är en mycket rationell människa, men hans sorg och trauma har gjort honom sårbar, ökat hans intuitiva känslighet. Han är en tänkare, och som sådan mycket känslig för händelserna runt omkring honom.

Gere fortsätter på samma tema:
- Det finns ett slags öppenhet hos den här figuren. Han närmar sig ett läge där han inte längre behöver vattentäta bevis för saker och ting. Och i den processen finns det en massa folk på olika nivåer som hjälper varandra och sig själva, att läka ut - och det tycker jag känns värdefullt i den här berättelsen. Det är människor som normalt aldrig skulle ha träffats och kommit varandra så nära. Min figur och Gordon (Will Patton) t ex. De skulle ju aldrig ha någon relation med varandra om de inte träffats så här. Den vänskap som växer fram emellan dem blir mycket märklig.

- Jag gjorde "Primal Fear" tillsammans med Laura Linney och gillade att jobba med henne väldigt mycket. Hon är perfekt för den här rollen. Hon är synnerligen trovärdig som en småstadsinvånare - begåvad, öppen. Henne skulle de övriga invånarna i staden kunna lita på. Laura använder sin livserfarenhet som en tillgång i den här filmen.

Hon spelar stadens polischef och Mark Pellington anmärker:
- Hon fick ju vara stark, och man fick en känsla av att hon har ryggrad, s a s. Hos henne finns en känsla för rättvisa och styrka och hon kan köra upp en mot väggen om hon finner det nödvändigt. Men hon har också förmåga att lyssna, och ta in innan hon dömer.

Det var inte svårt att inse att hon hade de kvaliteter som rollen krävde:
- Hon överbryggar klyftan mellan att vara karaktärsskådespelare och 'leading lady' på samma vis som Meryl Streep eller kanske Jessica Lange som också är mycket vackra men vars utseende aldrig tar över deras trovärdighet.

Själv var hon överlycklig över rollen:
- Det var ju ett riskprojekt, vilket var ett av skälen till att jag gärna tog rollen, förutom att få jobba med Richard Gere igen - som förstås är främsta skälet. Jag känner väl till producenterna sen tidigare och Mark Pellington är en så spännande regissör ur visuell synvinkel, han bidrar alltid med något utöver det vanliga.

Baserad på en sann historia...

På kvällen den 15 november år 1966 satt en viss Mr Newell Partridge och såg på TV i sitt hem.

- Klockan var väl emot halv elva och plötsligt blev det svart i rutan. På TV:n syntes bara ett fiskbensmönster och samtidigt hörde jag ett slags vinande ljud... liksom en generator som varvar upp.

- Hunden satt ute på verandan och ylade mot ladan därute. Jag tände en ficklampa och den lyste på två röda ringar, liksom ögon, det såg ut som billyktor. Jag vet verkligen hur djurs ögon kan se ut, men dessa var mycket, mycket större. Det är ungefär så långt som en fotbollsplan till den där ladan, och de där ögonen föreföll stora till och med på det avståndet.

Mr Partridge beskrev en oerhörd och intensiv skräck som drog över honom, som "en sorts kyla". Hans hund morrade och gav sig iväg rakt mot ögonen. Mr Partridge skyndade sig in för att hämta sitt gevär, men ångrade sig och stannade kvar inomhus. Han sov den natten med geväret bredvid sig. Hunden syntes aldrig mera till.

Vid halvtolvtiden samma natt körde en Chevrolet Classic, 57:a, runt på ett övergivet militärområde - det fanns kvar sedan 2:a världskriget. Det gick under namnet TNT, och låg någon halvmil utanför Point Pleasant. Området hade en gång varit ett naturreservat för fåglar, men sedan dess tjänstgjort som förvaringsplats för uttjänt ammunition.

I Chevyn satt två unga par, Roger och Linda Scarberry och Steve och Mary Mallette. De letade efter några vänner som de trodde också hade åkt ut till TNT. De stannade till vid en övergiven generatorfabrik på reservatet.
- Det såg ut som en människa, fast större. Nästan två meter lång, och det hade liksom hopfällda vingar på ryggen, berättade Roger Scarberry för några nyhetsreportrar.
- Men det var de där ögonen som jag minns bäst, tillade hans fru Linda. De var som två stora ögon - som billyktor. De hade något hypnotiskt över sig. Jag tror jag stirrade på dem i en hel minut, kunde inte låta bli.

Varelsen började röra sig mot fabriksdörren, som tydligen var bortsliten, för den stod öppen.

Roger Scarberry tryckte på gaspedalen och körde iväg. Till allas bestörtning bredde varelsen ut sina vingar och flög efter bilen. Den verkade inte flaxa med vingarna alls och den hade gott och väl 3 meter mellan vingspetsarna. Mary Mallette tyckte att hon hörde ett pipande ljud som från en jättelik mus. Alla fyra hade dessutom lagt märke till en död hund i diket på väg dit, men på hemvägen var den borta.

De for till polisen och avlade rapport. Man kan tänka sig att det skedde med en viss ängslan och oro - skulle de bli trodda? Polisen hade dock fått liknande rapporter från andra håll under detta dygn och lade deras berättelse till handlingarna.
Många var de vittnen som berättade samma sak; en ovanligt storväxt människoliknande gestalt, vingar på ryggen, färg - grå eller svartgrå, ögon som röda billyktor, ett gällt vinande, men starkt ljud, och en namnlös skräck.

Familjen Ralph Thomas med fru och barn bodde i närheten av TNT. Vid niotiden på kvällen den 16 november var Mr och Mrs Raymond Wamsley på besök hos Thomas. När de gick tillbaka till sin bil för att fara hem råkade de störa någon eller något alldeles i närheten på Thomas mark. Det verkade som om detta väsen hade legat ner.
-Den reste sig sakta, stor och alldeles grå. Större än en människa med stora hemska röda ögon.

De återvände snabbt till Thomas hus och varelsen hördes prassla bakom dem, klev upp på verandan och tittade in genom fönstret. Mr Wamsley ringde till polisen, men som så ofta förr, hade varelsen försvunnit när polisen hunnit fram.

Dessa "närkontakter" upprepades med större och mindre intensitet under nära på ett år, och kulminerade i november/december 1967. En av de sista gångerna som varelsen syntes till var 2 november då Mrs Ralph Thomas hörde ett obestämbart med starkt och gällt läte utanför sitt hem i närheten av TNT och såg en stor grå figur som rörde sig bland de övergivna betongklumparna på området.

Vid det laget hade Point Pleasant fått besök av ytterligare en figur. Det var Mr Alva John Kiehle - eller för sina läsare mera känd som John A. Keel - som rest hit för att bese fenomenen med egna ögon. Redan en framstående science fictionförfattare hade han kontrakt på en framtida bok om det hela. Det hela resulterade i två verk: UFO:s the Trojan horse (1970), och The Mothman Prophecies (1975) samt en mängd tidningsartiklar.

Det är Keels iakttagelser såsom de framställs i boken som ligger till grund för denna film.

Vad var egentligen Mothman?

Somliga försökte dra paralleller mellan andra kända poltergeistfenomen och Mothman, en del kunde rapportera "men-in-black"-iakttagelser, medan andra försökte se Mothman som en utomjording.

Någon drog slutsatser om de kemikalier som sedan årtionden fanns i markerna runt området TNT. På något sätt kunde ha bidragit till att skapa ett slags missfoster av de överlevande fågelarter som funnits sedan reservatets dagar. Andra hänvisade till hövdingen Cornstalks Förbannelse. De trodde att den 200 år gamla förbannelse, som denne hövding av Shawnee-stammen en gång uttalat över de vita blekansiktena, frambesvärjt en bevingad fasa bringande individ för att tillslut och en gång för alla betvinga vitskinnen. Mothman kanske var en materialisation av Shawnee-indianernas slutliga hämnd.

Inte helt överraskande fnös vetenskapen åt samtliga dessa teorier. För att hålla sig mer till det trovärdiga ville de föreslå att Point Pleasantinvånarna sett en jättelik häger, dessa stora, grå fåglar som har en röd fläck uppe på sina huvuden och kan nå en vingbredd av två och en halv meter. Speciellt stora exemplar av dessa fåglar, skulle, vederbörligen överdrivna, kunna uppnå de dimensioner som Mothman påstås ha haft.

Någon hävdade att Mothman troligen var en ovanligt stor uggla. Motståndarna däremot menade att det skulle ha behövts en osannolik panik för att få en relativt vanlig fågel till ett så hotfullt fågelväsen, särskilt som den siktats inte bara i nattmörkret utan också under dagtid. Och detta bortsett från att osedvanligt och orimligt många människor i så fall skulle ha gripits av samma slags panik, samtidigt.

Allt detta redogör John A Keel för i sin bok Operation: Trojan Horse.

Och alla de som påstod sig ha sett en grå jättelik människoliknande gestalt med glödande röda och onaturligt stora ögon?

Än i dag påstår sig människor se denna gestalt strax före landsomfattande katastrofer: före jordbävningen i Mexico 1985, före kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl 1986. Myten om Mothman lever vidare...