När jag nyss klev ut ur hissen stötte jag på mitt intervjuoffers före detta man samt deras dotter, Julia. Marre har jag träffat tidigare under helt andra omständigheter och blev lite förvånad över att se honom där och då.
Izabella Scorupco var alltså på plats på Grand Hotell en hel eftermiddag för att promota sin nya film, Reign of Fire. Före detta möte hade jag fått veta att det antagligen inte finns en ”lättare” kändis att få intervjua för första gången för hon är så snäll, trevlig, öppen, pratsam etc. Mycket riktigt… Jag hade duktigt förberett ett antal frågor, men de behövdes knappt. Izabella började direkt berätta att Julia (hennes dotter) varit med en stund p.g.a. maginfluensa och därför hade pappa Marre fått komma och hämta henne och därför hade schemat blivit lite utdraget. Därifrån var min uppgift enkel och såhär förlöpte intervjun:
– Gud vad det luktar bränt om mitt hår. Det började lukta brasa där inne, sa Izabella och pekade mot rummet bredvid.
Det ska ju vara lite spännande med sånt här också…
(Izabella kom just från en intervju med TV3 Direkt och en klädnypa i närheten av hennes hår hade nästan tagit eld i värmen från studiolamporna. Därav den konstiga lukten)
- Ja, Reign of Fire…
Vi återskapar känslan här eftersom det var ett tag sedan du gjorde den nu så…
– Ja, det var det här. Fast det var inte riktigt det här. Det var mera gummirök, bränt gummi luktade det i 5 ½ månad. De kom på att det fanns något nyttigare sätt alltså att använda nyttigare gaser. När det spelas in film i amerikanska studios så är de så rädda för att de ska stämmas hit och dit så de måste ha saker som är godkända så det luktade gummi kommer jag ihåg… något fruktansvärt.
För hur länge sedan var inspelningen klar?
- Mm vad gott det var… (syftandes på Grand Hotells goda karameller som Izabella gillade att suga på under intervjun) Det var faktiskt ett år sedan. Men sedan tog det nästan 11 månader för Rob Bowman och produktionen att få till specialeffekterna. Ändå ville de ha mer tid.
Ja, det syns ju tveklöst att de har lagt tid på det…
- Ja, det är bra specialeffekter. Draken är helt… När de skjuter ner den första draken och han kraschar ner in i bild… Helt otroligt!
Ja, det var verkligen fascinerande. Oavsett vad man tycker om filmer med drakar och sånt borde man verkligen bli imponerad över hur det är gjort.
- Jag tror mycket på att anatomin är lite… De har ju fått till en drake som är mer som en orm eller reptilliknande varelse – att det inte är den här klassiska medeltida tjocka draken med små vingar som kommer ut och blåser eld på riddaren.
- Jag var väldigt skeptisk när jag läste manuset första gången. När man läser ett manus om drakar så tänker man; det här med drakar har ju aldrig fungerat någon gång tidigare… Och så hade jag sett American Psycho veckan innan med Christian Bale. Han är ju absolut helt otrolig. Han är så fantastisk. Han är alltid sådär… inte svår, men väldigt bestämd över vad han vill göra så jag var ju så präglad av det där och jag tycker att man hade med sig den där filmen så länge och sen kom det här manuset. Där stod det att Christian Bale var klar för rollen. Sedan läste jag historien och hade liksom honom framför mig så förstod jag att det var ingen klassisk drakhistoria utan det var väldigt svart.
- Hela filmen var väldigt grå. Alla de grå skalen, allt som var sådär så att man knappt ser vad som händer. Så var det alltså i 5-6 månader. Det var precis samma stämning på inspelningen. Det fanns aldrig plats för ett skratt någonstans. Jag har aldrig haft det så jobbigt under en inspelning – just det där psykiska och jag tänkte att det här är tungt… Jag har alltid varit bortskämd med att jobba med folk som har haft behov av att ha kul och skratta mycket. Jag är väldigt mycket sån som person själv att jag tycker om att ha roligt. Förstå mig då rätt att jag tar mitt arbete på absolut fullaste allvar. Däremot tycker jag att det är skönt om man kan lyfta upp stämningen lite mellan tagningarna så att man förstår att det fortfarande är normala dödliga människor. Det blir så för oss, speciellt om man kommer från Sverige, för mig… Jag tycker att det är helt otroligt att jag får vara på den nivån som jag är. Alltså få jobba med alla dessa människor som är världsstjärnor och här kommer jag som är född i Polen, men hamnar i en Bond-film och får jobba med de stora grabbarna. Jag tar verkligen inte allt detta för givet och det gör att det blir väldigt svårt när det blir så allvarligt – jag har liksom svårt att ta det.
Så Matthew McConaughey var likadan han också alltså?
- Ja, både Matthew och Christian var så inne i sina karaktärer. De var alltså de killarna du ser på vita duken i 5-6 månader.
Men det måste väl gjort det lätt för dig att gå in i din karaktär också?
- Absolut. Det var det enda… Det var fördelen, att man så snabbt var inne i det. I och för sig så tycker jag att det är självklart. Alltså det är vad skådespeleri är. Det är vad skådespeleri handlar om för mig. Det är ju att man gestaltar en person – inte att man nödvändigtvis måste vara den personen utan man kan gå in och uttrycka sig på ett sätt… Annars tycker jag att det är helt självklart att gå in och bara bli den man spelar för man är så förberedd på det. För vissa skådisar är det ju svårt. Det är svårt att bara gå in och det sitter där. De behåller helst hela känslan.
- Jag tror att det var väldigt krävande roller för både Matthew och Christian. De valde helt enkelt att aldrig ta sig ur dem utan hela tiden vara sina karaktärer. På så vis var de så att säga hela tiden beredda.
Men funkade det bra, förutom att det var tufft och hårt att leva på det här viset? Jag menar det fungerade att jobba med dem tack vare att det var enkelt att gå in i karaktären?
- Ja, de är ju proffsiga skådisar. De ställer så höga krav på sig själva och på alla runt om dem.
Hur var det med regin då? Nu har du ju jobbat med Martin Campbell som regissör två gånger (Goldeneye och Vertical Limit) och nu fick du byta till vad jag förstår är en helt annan typ av regissör (Robert Bowman). Var det stor skillnad mellan de två regissörernas sätt att arbeta?
- Ja, absolut. Rob tror jag använder mycket skådisar som han testat ordentligt innan inspelningen och ger dem inte så mycket regi utan vi fick mycket vägledning före filminspelningen så sen hade vi skapat våra egna karaktärer och hade gjort våra egna val. Han har inte riktigt varit med och regisserat karaktärerna. Han är så otroligt duktig på allting runt omkring, men han skulle aldrig acceptera nåt som han inte är nöjd med. Så länge han inte ville ändra på nåt så kände man hela tiden att man var på rätt spår.
- Martin Campbell är en helt annan typ av regissör. Martin vill helst vara med och spela själv… Fast han är en usel skådis så vill han helst vara med och testa alla scener och visa alla skådisar hur de ska spela scenen för han ser så mycket framför sig. Och det är fantastiskt charmigt.
- Det är två helt olika typer. Martin Campbell är dramatiker. Han har jobbat mycket med teater. Teater och skådespeleri på film är egentligen väldigt olika. Det är så små medel som krävs när man håller på med film. Men däremot har han ett otroligt intresse för skådespeleri.
- Rob Bowman har ju gjort mycket X-files där han har jobbat med något som egentligen är helt omöjligt – att man ska reagera trovärdigt inför möten med monster, aliens, you name it. Det är hans starka sida. Han har berättat för oss hur han fick kämpa i början med gänget i X-files – för att de inte skulle göra för stora gester eller reaktioner för då blir det inte trovärdigt. Det blir ju direkt så ”cartooniskt” om man reagerar för stort och då känner tittaren: ooh vad pinsamt… ta bort! Men om man istället använder allt under och inte blir så melodramatisk på nåt sätt. Han är otroligt duktig på att just få till det så att det blir rätt stämning in i de små detaljerna.
Är du nöjd med resultatet?
- Jag kan inte bedöma filmen själv. Det enda jag kan se är att jag tycker att specialeffekterna är helt otroliga. Jag tycker att draken ser helt fantastisk ut. Jag kan inte bedöma varken mig själv eller några andra skådisar. Det enda jag känner att jag hela tiden är med på är Jared Butler som spelar Creedy. Jag tycker han är så skön för hans karaktär lyfter upp och ser till att allt blir så mycket behagligare för att det är så otroligt rå och spänd atmosfär hela tiden. Det låter nästan i luften tycker jag. Man hör ju hur skägget växer på de här grabbarna för det är så mycket testosteron så det fanns inte. Men hans karaktär var ju där för att skämta till det hela.
- Det är jättesvårt. Jag kan inte säga… Jag är ledsen, men jag kan inte säga vad jag tycker… men självklart vill man alltid ändra och göra om, lägga till och dra ifrån, men så är det som sagt alltid.
Hur väljer du film då? Nu har man sett dig i Bond, en stor polsk produktion, bergsklättring och så nu en fajt mot drakar.
- Det är lite som jag beskrev tidigare att jag blir… Att läsa bra manus… Det är väldigt svårt att hitta bra manus. Det finns så få riktigt bra manus. Det enda manus från förrförra året som jag läste som jag tyckte WOW! Och jag läste klart det på en timme… Det var A beautiful mind. Där visste man direkt på manusstadiet att det här blir helt fantastiskt. Men det görs så mycket filmer i USA och det skrivs så mycket manus och det finns så många wannabes och drömmare att det är helt otroligt att man blivit utvald bland alla dessa världens skådisar till att få vara med och jobba på den här nivån.
- Det är inte riktigt så att man får välja och vraka bland bra manus utan man får föreställa sig saker eller bli attraherad av gruppen som är inblandad. Ibland kan man läsa ett uselt manus som har väldigt bra skådisar och då känner man att det här måste betyda nåt. Eller så kan det vara totalt käpprätt åt skogen. Nu har de ju märkt att det spelar ju ingen roll vem som är med i filmerna längre. Det spelar ingen roll om det är storstjärnor. Det funkar ju lika bra ändå. Blair Witch Project, Pitch Black och alla de där filmerna… De var med helt okända skådisar, men blev jättesuccéer. Det är kul och häftigt att folk vågar satsa på independent grejer.
Från Hildebrand, 1988, har du gått via att synas på omslaget av italienska Vogue och så Bond etc. Hur har du förändrats?
- Jag tror säkert att jag har förändrats. I grund och botten har jag samma ideal. Jag tror att förr i tiden var jag lite mer om mig och kring mig och tyckte det var viktigt att folk i min omgivning hade det bra – mer än hur mår jag egentligen. Jag tror att det är ”duktiga-flickan-syndromet”. Man funkar helt enkelt på ett speciellt sätt. Det är så svårt för mig att svara på den frågan, men jag tror att många som känner mig säger att: hon bryr sig nog inte lika mycket. Jag tror att när man blir förälder så känner man att alla småproblem som förr kunde bli till världsproblem inte längre är något att bry sig om.
- Man blir ju inte lika intresserad längre. Det blir ju inte lika spännande. Jag menar bara att vara 18 år och få gå på en galapremiär. Det var ju fantastiskt! WOW, jag är en del av hela det här. Den biten av yrket är inte så spännande. Jag tror helt enkelt att jag är ungefär samma person fast kanske lite tröttare än jag var för 10 år sedan. Det är förfärligt att jag känner att man inte orkar med lika mycket. Jag kommer ihåg när man höll på och kunde vara uppe till 4 och vakna pigg klockan 8 på morgonen.
Och det här med att vara mamma då? Att kombinera det med det här egentligen ganska konstiga jobbet du har – är det väldigt svårt?
- Jag tycker ju inte det. För mig är det en sån självklarhet. Jag skulle aldrig göra detta om jag inte kunde kombinera ihop det. Det är snarare lättare än för många av mina vänner som får pussla ihop jobb, hämta på dagis, lämna av. Jag har ju haft henne med mig hela tiden. Än så länge har det varit lätt eftersom hon har varit i den åldern då man inte är bunden till att gå till en skola och separerar henne från sina vänner utan att hon har sin trygghet. Det har ju funkat och det är inte förrän nu det börjar och man får försöka lägga visst jobb på sommaren istället. Men det kommer som en första prioritering, absolut…
Ja, annars vore det väl konstigt…?
- Ja, eller hur? Det tycker jag med. Jag har ingen som helst förståelse för Los Angeles borna som har sina barnflickor som sitter med barnen hela dagarna och nätterna också för den delen.
20 minuter hade jag på mig och de 20 minuterna gick väldigt fort. Jag klarade mig igenom mitt livs första intervju och det var verkligen ett stort nöje att få träffa denna polsk-svenska skönhet som jag lätt hade kunnat spendera flera timmar till tillsammans med. Efter ett par snabba bilder så var jag alltså snart ute i de varma korridorerna igen. Det återstår väl bara att hoppas på att Izabella snart är tillbaka i hetluften med en ny filmpremiär.
Micke Folke
