Recension av ”Ondskan” (2003)
Inledning
”Ondskan”, regisserad av Mikael Håfström och baserad på Jan Guillous delvis självbiografiska roman från 1981, är en stark och gripande skildring av våld, mobbning och överlevnad inom ramen för en elitinternatskola i 1950-talets Sverige. Med Andreas Wilson i huvudrollen som Erik Ponti, tar filmen oss på en intensiv resa genom en ung mans strävan att bryta sig loss från en våldsam uppväxt och kämpa mot den rådande pennalismen vid internatskolan.
Handling och teman
Filmen börjar med att vi introduceras till Erik, en ung man som utsätts för fysisk misshandel av sin styvfar och som svar på detta utvecklar ett våldsamt beteende. Hans aggressivitet leder till att han relegeras från sin skola, varefter hans mor skickar honom till Stjärnsberg, en internatskola känd för sin strikta disciplin. Det är här Erik konfronteras med en ännu brutalare form av våld och förtryck genom skolans inofficiella, men djupt rotade, system av pennalism.
Genom Eriks ögon utforskar ”Ondskan” teman som maktmissbruk, klasskillnader och det manliga våldets natur. Filmen ställer frågor om moral, rättvisa och möjligheten till förändring, både på ett individuellt och institutionellt plan.
Karaktärer och skådespelarinsatser
Andreas Wilson gör en stark insats i rollen som Erik, och lyckas väl med att porträttera både den fysiska och emotionella resan hans karaktär genomgår. Hans förmåga att visa Eriks inre kamp och utveckling från en hämndlysten ung man till en mer eftertänksam individ är imponerande.
I övriga roller ser vi bland andra Henrik Lundström som Pierre Tanguy, Eriks rumskamrat och vän som representerar en mer intellektuell motstånd mot pennalismen, och Gustaf Skarsgård som Otto Silverhielm, en av de äldre eleverna som utövar och upprätthåller pennalismen med järnhand. Dessa karaktärer bidrar till filmens dynamik och ger en djupare förståelse för de olika sätten att hantera förtryck och våld.
Regi och stil
Mikael Håfström lyckas med en skicklig balansgång mellan att skildra den råa och ofta brutala verkligheten på internatskolan, samtidigt som han ger utrymme för karaktärsutveckling och mer subtila emotionella stunder. Filmens visuella stil är både stram och suggestiv, med en effektiv användning av ljus och skugga som förstärker den klaustrofobiska känslan av livet på internatskolan.
Sammanfattning
”Ondskan” är en kraftfull och tankeväckande film som inte drar sig för att utforska mörka teman och människans kapacitet för både ondska och godhet. Genom sin starka berättelse, komplexa karaktärer och imponerande skådespelarprestationer erbjuder den en engagerande och emotionellt laddad filmupplevelse. Det är en film som tvingar oss att konfrontera de svåra frågorna om våldets roll i samhället och inom utbildningssystemet, samtidigt som den visar på individens förmåga att förändras och växa. ”Ondskan” står som ett viktigt bidrag till svensk film och fortsätter att engagera och provocera tittare långt efter att eftertexterna har rullat.